Evert växte upp i Nattavaara by. Efter gymnasiet utbildade han sig till ämneslärare i Uppsala dit han återkom efter några år för att forska. Han disputerade i biokemi 1977. Evert var pionjär när det gällde att isolera och karaktärisera ormgiftstoxiner. Han intresserade sig särskilt för neurotoxiner från kobror och han var bland de första att isolera och sekvensbestämma dessa. Evert var också en av de första att utnyttja toxiner i affinitetskromatografi för att isolera neuroreceptorer. Evert blev snart en ledande auktoritet på området och hade en strid ström av gästforskare från hela världen, som kom för att arbeta vid hans laboratorium. Evert mottog 1997 Redi Award från International Society on Toxinology, en utmärkelse som är den mest prestigefyllda i världen för toxinologer. Han var också hedersledamot vid Sibiriska vetenskapsakademin.
Privat var Evert en stor äventyrare och han reste mycket under hela sitt vuxna liv, ofta till Latinamerika, Mellanöstern och det då ganska slutna Östeuropa. De allra största äventyren företogs i norra Kanada där han cirka 8 gånger paddlade floder såsom Hanbury-Thelon, Coppermine River, och Kazan River, de flesta över 100 mil vardera. Hans längsta paddling var när han ensam tog sig an Mackenziefloden från dess början till mynningen, en sträcka på 180 mil. Inom Sverige gjorde han många och långa vandringar och skidfärder i fjällen, ofta i sällskap med likasinnade men ibland ensam. På äldre dar cyklade han även vid ett par tillfällen en sträcka på mer än 100 mil mellan Uppsala och Nattavaara.
Everts intresse för historia, olika kulturer och religioner var omättligt och hans djupa kunskaper ledde till många intressanta samtal. Evert var generös och humoristisk och vi minns alla hans hälsningsord vid labbet: ”Vill du ha kaffe?”