Görans far var disponent vid Sörstafors bruk Västmanland, en inspirerande miljö för en kemist i vardande och i fabrikslaboratoriet gjorde Göran sin första syntes av en selenförening.
Som tjugoåring publicerade Göran sitt första vetenskapliga arbete. 1962 disputerade han på en avhandling inom svavel- och selenorganisk kemi. Förutom syntetisk organisk kemi och spektroskopiska studier innehöll den kvantkemiska arbeten. Den numera vanliga kombinationen av experimentella och teoretiska metoder var då något nytt.
Efter disputationen inriktade Bergson sin forskning på ett nytt fält: reaktioner med karbanjoner.
Vid tillkomsten av Umeå universitet blev Bergson dess första professor i organisk kemi, han var då 31 år.
1969 utnämndes Bergson till professor i Uppsala. Där fortsatte studierna av karbanjoner och påbörjades samarbete med strålningsbiologen Börje Larsson.
Detta ledde till syntes och kemiska och biologiska studier av organiska föreningar innehållande isotoper lämpliga för medicinsk behandling eller diagnostik t.ex. den kortlivade positronstrålande radioisotopen Kol-11 som idag nyttjas inom sjukvård och forskning (PET). Ett annat exempel är isotopen Bor-10, som blir radioaktiv vid bestrålning med lågenergineutroner. Sådana borföreningar studeras nu för användning vid behandling av cancer (BNCT).
Stor självständighet både tilläts och förväntades av doktorander och medarbetare.
Görans personliga egenskaper utmärktes av den lågmälda chosefrihet och respekt varmed han bemötte, inte bara sina kollegor och studenter, utan varje medmänniska.
Bergsbestigning var ett av Görans stora intressen och på äldre dagar återvände han helst till Zermatt. Hans hälsa var tidvis vacklande men det hindrade honom inte att efter en lunginflammation klara 4 200 m.
Vi sörjer en briljant och inspirerande lärare, banbrytande forskare och vän.