Minnesord
Vår svåger Gunnar Sundin har lämnat sin familj och även oss, våra barn och barnbarn.
I över 60 år har vi känt Gunnar, alltså större delen av våra liv. Han kom till vår familj, när han förlovade sig med vår syster Britta. Vi kände ögonblicklig sympati för honom, och det dröjde inte länge förrän han blev den Gunnar, som kom att betyda mycket för var och en av oss.
Vi träffades ganska ofta, och för varje gång växte vårt förtroende för honom. Vi fann att till Gunnar kunde vi gå, när vi hade något att fundera över, när vardagen krisade eller när problemen hopade sig. Gunnar tog sig alltid tid att lyssna, resonera, ge ett råd om det behövdes.
Gunnar har alltid varit en självklar och viktig del i gemenskapen, mest för den människa han var, men han blev också vår familjepräst. Bröllop, begravningar, barndop … "Vi frågar Gunnar", har vi sagt, för vi visste att ingen kunde bättre än han säga de ord vi ville höra. Och Gunnar sa aldrig nej. Vi känner stor tacksamhet för att han för oss, våra barn och barnbarn, ja, för hela vår släkt, alltid varit redo att utöva sitt heliga kall.
Vi minns kvällarna i Gunnars och Brittas hem. Svag musik, gott fika och så samtal, där allehanda ämnen kom upp. Så intressant det kunde bli med våra olika bakgrunder och erfarenheter. Vi lyssnade gärna på Gunnar, han var den kloka, den allvarliga, läraren och prästen, men han var också den skojfriska, busiga pojken.
Gunnar glömde aldrig oss släktingar. Han höll reda på födelsedagar och när telefonen ringde på dessa morgnar, så var det oftast Gunnar som var den första gratulanten.
Vi hade känslan av att Gunnar ständigt arbetade med något projekt, han var en aktiv 90-åring. Resultatet av det kunde vi se, när det någon gång om året i våra brevlådor låg en skrift eller bok med Gunnar som författare. Vi läste och nya vyer öppnade sig.
Nu är Gunnars livsresa slut. Vi kommer att sakna honom, men vi är djupt tacksamma att under så många år ha fått vara en del av hans resesällskap.