Vid sex års ålder fick Gustaf hjärnhinneinflammation och blev döv. För kommunikation började han använda taktila vibrationer. Han lade sin hand på pappans hals, när de läste sagor, och fick tillsammans med läppavläsning ut så mycket information att han kunde kommunicera på svenska och även engelska. Med KTH utvecklade Gustaf senare en taktilator att hålla i handen. Gustaf var unik, han lyckades leva ett bra liv bland hörande utan att höra. Hans metod var så speciell att den beskrivs i en avhandling: Touching voices: Components of direct tactualy supported speachreading.
För oss som blev döva/gravt hörselskadade på 1900-talet så blev Gustaf en förebild. Han kom att betyda mycket för oss personligen och medverkade också aktivt för att förbättra gruppens situation i samhället speciellt i Uppsala regionen där vi fick både skrivtolkning, hörselpedagog och kurator samt remittering för operation med cochlea implantat av personer som förlorat hörseln.
Gustaf var rikt rustad från födseln med en otrolig språkbegåvning. Han var teknisk, intelligent och musikalisk och behöll sitt goda självförtroende genom livet trots sin funktionsnedsättning. I sitt yrkesliv var Gustaf biokemist. Han tog sin examen utan digitala hjälpmedel eller tolkning, en bedrift i sig. Hans personlighet var sådan att alla tyckte om honom. Han berikade tillvaron i vilket sammanhang man än träffade honom. Genom sin personlighet och det stöd han fick från sin fru Gudrun (nyligen avliden) och sönerna fann han en plats i livet där han var nöjd.
Gustaf har seglat ifrån oss men minnena av honom lever.