Minnesord
Lördagen den 10 juli somnade Gustaf in på sitt älskade Höja, efter flera års sviktande hälsa och nyss hemkommen från en längre sjukhusvistelse, i den flygelbyggnad där han bott sedan 1959.
Det vackra och välskötta Höja, en av de bäst bevarade karolinska herrgårdarna i landet, förvärvades av Gustafs föräldrar år 1942 och det föll på Gustafs lott att driva gården. Det gjorde han med den äran; åkrar, betesmarker, skog och byggnader hölls i gott stånd, de sista decennierna i samarbete med systern Anki.
Gustaf var en gårdsägare av det slag som blir alltmer sällsynt. Fostrad i en traditionsrik, bildad familj där ärlighet, lojalitet och ansvar var självklarheter, och där den egna personen lika självklart var underordnad familjen, släkten och samhället.
Skarp, uppriktig, allmänbildad, snabbtänkt, kvick i repliken och med ett smittande skratt var han omtyckt som vän och i alla de sammanhang han verkade, bland dem Landshypotek, Riddarhusdirektionen och Svenska kyrkan, där han bl.a. var ordförande i Gryta kyrkoråd och pastoratets fastighetsnämnd. Han var även en flitigt anlitad syneman.
Efter tiden som aktiv jordbrukare kunde Gustaf ägna alltmer tid åt sitt stora intresse, svensk kulturhistoria. På så sätt fann vi varandra. Gustaf fanns i mina föräldrars umgänge, men vid mitten av 1990-talet fick vi en egen vänskapsrelation. Tillsammans med Anki ordnade vi upp det stora Spenska arkivet på Höja och på somrarna gjordes utfärder till herrgårdar i Mellansverige, med vår vän Åke Nisbeth som ciceron. Höja med alla dess minnen vårdades ömt tillsammans med Anki, och dörrarna var alltid öppna för forskare som ville ta del av gårdens historia.
Jag är så tacksam för att jag fick lära känna Gustaf, och för alla de varma, roliga och lärorika samtal vi haft genom åren. Han var en verklig hedersman och förebild.