Licentiaten Landberg var den första jag mötte när jag våren 1964 skrevs in på Historicum där vi en tid kom att arbeta tillsammans. Tack vare Eva och vår son Torbjörn har vi långt senare fått tre gemensamma barnbarn, Hanna, Lina och Pelle. När Lina tog studenten den 11 maj orkade Hans inte vara med, men ett kärleksfullt och tankeväckande gratulationsbrev hade han samlat krafter till.
Han växte upp i Uppsala som son till historikern och rektorn för Fjellstedtska skolan Georg Landberg. Han trädde i faderns fotspår och disputerade 1970 för doktorsgrad på avhandlingen Statsfinans och kungamakt. Karl X Gustav inför polska kriget. Den ansågs vara ”nyskapande” och gav docentkompetens.
Ändå valde Hans en ny väg då han trädde in som huvudsekreterare för en statlig utredning om forskningspolitik. En huvudfråga gällde forskningens demokratiska förankring.
1977 inrättades Forskningsrådsnämnden (FRN) med Hans Landberg som chef. Senare tilldelades han professors namn. FRN skulle initiera och ekonomiskt stödja ”samarbetsprojekt av stor samhällelig betydelse” och bedriva forskningsinformation. ”Källa” var en skriftserie som FRN började ge ut 1980 och distribuera genom bland annat Pressbyrån. Två forskare med olika åsikter i en fråga fick lägga fram sina respektive fakta och värderingar. En tredje analyserade och kommenterade. Nu när avfärdande av experter och i stället ”alternativa sanningar” kommit på modet vill man gärna drömma sig tillbaka till denna tid. Trots framgångsrik verksamhet avskaffades FRN 1993.
I en minnesteckning över förre universitetskanslern Nils Gustav Rosén, som lett utredningar där Hans varit sekreterare, skrev Hans beundrande om dennes krav på ”arbetsprestationer på gränsen till ork och förmåga”. Att Hans alltid pressade sig själv hårt kan många vittna om.
Som pensionär ryggade Hans inte heller för svåra uppgifter. Ett konkret bevis är den djuplodande analysen i boken På väg… Dag Hammarskjöld som svensk ämbetsman, som kom ut 2012. Det hör till bilden att Hammarskjöld var en avlägsen släkting på mödernet.