Heidi och jag lärde känna varandra under många år på Kollegiet för utvecklingsstudier, senare Centrum för hållbar utveckling, vid Uppsala universitet. Det blev en fantastisk resa, ett alltid ärligt och varmt samtal.
Heidis oerhört skarpa och snabba intellekt, alltid parat med genuin värme och stort intresse, ledde fram till utmanande frågeställningar – och tänkbara svar. Våra årliga konferenser, med fokus på civilsamhällets roll i demokratisering i det globala syd, gav oss gott om möjligheter att träffa akademiker och praktiker från hela det globala samhället – och gav dem möjlighet att mötas på riktigt. Antologierna som vi redigerade tillsammans nådde ännu många fler över hela världen. Det var ett otroligt spännande och utvecklande arbete – och i det växte Heidis och min vänskap sig stark och nära.
Heidis liv var sannerligen inte utan utmaningar. Men hennes rullstol – med häftigt röda ekrar – var inte ett hinder för just någonting. Alla vi som hörde henne berätta om hur hon liftat genom USA och Mexiko; som fick förstå att man visst kunde leva ett år i en liten bergsby i Chiapas trots rullstol; som såg henne strålande lycklig över sin graviditet och sen över sin och Ivanas härliga kille Alvin; som var med henne genom traumatiska perioder och förundrade såg henne komma igen från det nästan omöjliga – alla vi fick lära oss något helt fundamentalt om livskraft och vilja och mod.
När någon som Heidi försvinner, som så oerhört mycket förkroppsligat liv, blir saknaden mycket stor. ”Vem ska nu se på världen som Heidi gjorde?”, som min dotter omedelbart sa. Hon kommer aldrig att glömma den inspirerande handledare och vän hon fick, när hennes mexikanska dito inte fungerade och Heidi tog över.
Själv kommer jag att alltid att se Heidi framför mej, i full fart rullande nerför stenlagda gränder i Neapel med det vackra, mörka håret flygande efter sej.