Hon kom som 19-åring till gården Svingbolsta och levde hela sitt verksamma liv tillsammans med min kusin Olle Svinghammar. Tre söner föddes och i de två boningshusen inklusive "brygghuset" levde fyra generationer tillsammans. Den äldsta var mormor Kristin Johansson. Alla somrar under min barndom hade min familj hushåll med mormor på övervåningen. Livet på Svingbolsta blev som ett andra hem. Sönerna Ulf, Jan och Kenneth blev nästan som bröder för min bror och mig.
Olle var arbetsam och driftig, gården utvecklades mycket under 1950- och 60-talen. Där var mjölkproduktion, en period även smågrisproduktion, hästar, höns, egen smedja, skog och bördiga åkrar. Det hårda arbetet för alla vuxna var tydligt, men tidigt syntes vilken central roll kvinnorna, Inga och svärmor Gully hade.
Inga var med sin make uppe i lagården tidigt. Hon föredrog arbetet utomhus och med djuren. Men måltider och hushållsarbete upptog hela dagarna. Samarbetet med Gully fungerade mycket bra. De tyckte om varandra även om de var ganska olika. Inga var rörlig och snabb, alltid hjälpsam och omtänksam. Under de intensiva sommarmånaderna var det ofta många extra under måltiderna. Husmödrarnas arbete var en nödvändighet för att allt skulle fungera. Jag minns med värme alla stunder under "tolvkaffet" i trädgården och lagårdskaffet hos mormor när kvällsmjölkningen var klar. Nog gick diskussionens svallvågor höga ibland men gästfriheten gick aldrig att ta miste på.
Inga blev för mig den goda, självklart pålitliga grunden för samvaron på gården. Ja, hon hade ett gott hjärta, Inga, och kom att betyda mycket för mig hela livet. Hon var i många avseenden alltför självuppoffrande. Men det berodde också på ett känsligt sinne som inte ville strida. Den kärleksfullhet jag upplevde med henne ända till slutet gör mig så tacksam över att ha fått vara hennes vän och "extradotter". Tiden var inne för Inga att få vila, för mig är saknaden efter henne stor.