Redan vid 32 års ålder blev Ingemar professor i skoglig vertebratekologi, och en av de yngsta professorerna genom tiderna. För alla naturvårdsintresserade i Sverige blev han ett välkänt namn år 1977, när han kom ut med boken Faunavård. Boken blev startskottet för en process som senare ledde fram till grundandet av Artdatabanken där Ingemar var djupt engagerad.
Så småningom bidrog han även till att bilda Centrum för biologisk mångfald, en organisation vars syfte från början var att arbeta med genomförandet av Mångfaldskonventionen i Sverige. Ingemars naturvårdsintresse innebar också ett stort engagemang i Svenska Naturskyddsföreningen, där han var med i styrelsen, och i WWF där han var med i styrelsen och förtroenderådet.
Det var emellertid hans studier av fladdermöss som gjorde honom internationellt berömd. I början av 1980-talet utvecklade han metoder för artbestämning av fladdermöss baserat på deras ultraljud. En stor del av forskarsamhället var till att börja med skeptiska till Ingemars metoder och det blev ett antal år i motvind, innan möjligheten att artbestämma fladdermöss efter ultraljud blev allmänt accepterat. Metoderna har utan tvekan inneburit en revolution i förståelsen av fladdermössens ekologi och utbredningsmönster, och därmed också för naturvårdsarbetet.
Vi hade glädjen att medverka i ett antal expeditioner tillsammans med Ingemar, runtom i Sverige och i Europa. Under den lite formella fasaden upptäckte vi snart att det fanns mycket humor och värme och ett stort intresse att lära ut och visa upp. Man hittade ofta nya, intressanta arter när man var ute med Ingemar. Under expeditionerna byggde Ingemar upp ett stort nätverk av medarbetare och förutom släkt och vänner är Ingemar saknad av ett stort antal forskare runt om i världen.