Atis, som han kallades sedan skoltiden, kom till Uppsala 1950 för att utbilda sig till skolpsykolog. Men det var pedagogisk forskning han kom att ägna sig åt. Efter att i rekordfart passerat stegen i den akademiska karriären fick han 1969 den nyinrättade professuren i praktisk pedagogik vid Lärarhögskolan i Uppsala, en tjänst som 1977 överfördes till den pedagogiska institutionen.
Efter pensioneringen 1996 var han under två år professor i specialpedagogik vid universitetet i Trondheim. Han var också svensk redaktör för Scandinavian Journal of Educational Research. 2001 utnämndes han till filosofie hedersdoktor vid Umeå universitet.
Hans forskningsintresse gällde både didaktik och pedagogik. Under 1960-talet arbetade han intensivt med inlärningspsykologiska frågor för att utröna möjligheten att med olika tekniker kompensera hörsel- och synskador hos barn. Inför införandet av högertrafiken 1967 ingick han i den vetenskapsgrupp som bidrog med forskningsunderlaget.
Tillsammans med kollegor drev Atis Institutet för Psykologisk-Pedagogisk Konsultverksamhet, IPPK, där många psykologer fick sin första praktik. Atis var ansvarig för forskningen vid institutet i samarbete med Arbetsmarknadsstyrelsen.
Atis var en sann intellektuell, mångsidigt kunnig och intresserad, lyssnande och begrundande, aldrig prestigefyllt argumenterande. Han lyckades vid nära 92 års ålder fortfarande vara en glad yngling med en formidabel förmåga att berätta historier ur sitt liv, om segelflygning och livet på torpet tillsammans med sin Bittan, hon som redan i gymnasiet blev hans allra käraste och som han fick mer än 70 år tillsammans med.
Saknaden är stor hos oss som är vana att vända oss till Atis för att berätta och diskutera och få känna hans omtanke och värme.