”I Alltidhult har livet självt sin dröm”. Så lyder sista versraden i Harry Martinssons dikt, återgiven i Kerstins dödsannons. Alltidhult i Blekinge, Kerstins uppväxtmiljö som äldst av sju syskon, betydde mycket för henne.
Skolan, av Kerstin kallad ”Alltidhults universitet”, uppfördes redan 1844 och är numera byggnadsminne. Det var intressant att höra henne berätta, att här gick Harry Martinsson ett läsår och här skrev Sven Edvin Salje en av sina romaner. Kerstin var mycket kulturellt intresserad, med en bred definition på kultur. Som ung tog hon lån för att kunna studera på folkhögskola.
Tidigt kom hon i kontakt med nykterhetsrörelsen. Här fick hon många uppgifter och så småningom ledde det också till anställning vid SGU:s (Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund) kansli i Köping. Förutom insikter i förbundets arbete knöt hon här också varaktiga kontakter med många av nykterhetsrörelsens förgrundsgestalter. Hon kunde också delta i resor till andra länder.
I samband med omorganisationer runt 1970 upphörde arbetet i Köping och Kerstin fick sadla om och började på Arbetsförmedlingen, först i Karlskoga och sedan i Uppsala, där hon hade olika befattningar. Hon upplevdes av ledning och kolleger som seriös och pålitlig och blev uppskattad av alla.
Här i Uppsala fick hon snabbt kontakt med sina ordensvänner inom IOGT-NTO-föreningen 38 Uppsala. Hon var också dess ordförande fram till sammanslagningen till 31 Drabanten år 2002. Hon blev då sekreterare, vilket hon också var i Nykterhetsfolkets pensionärsförening.
Kerstins arbete i föreningarna var enastående. Förutom att vara en perfekt sekreterare hann hon med att leda studiecirklar, organisera resor, skriva reserapporter, delta i syföreningens arbete, ordna julförsäljning och mycket annat.
Kerstin var kunnig och allmänintresserad. En kaffestund vid hennes köksbord kunde behandla de mest skilda saker. Hon blev med tiden starkt besvärad av nedsatt syn och hörsel, men skaffade större TV för mindre än ett år sedan för att bättre kunna följa nyhetsflödet.
Vi är många som är tacksamma över att ha fått vara hennes vänner och vi saknar henne mycket.