Det var inte självklart att Lasse, som han kallades av sina kamrater, skulle bli ingenjör. I sin ungdom tvekade han mellan att bli professionell musiker eller tekniker. Som tur var för svensk kärnkraft valde han teknikerbanan.
Efter KTH-studier började Lasse sin kärnkraftbana på Statens Kärnkraftsinspektion för att sedan gå vidare till Vattenfalls konsultverksamhet. I slutet av 1990-talet kom han till Forsmark där han tillbringade större delen av sitt yrkesliv. Bland annat som produktionschef för Forsmark 1, teknikchef vid Forsmark och till sist vice vd vid Forsmark. Sedan årsskiftet var han vd för Vattenfall Nuclear Fuel.
Lasse var en uppskattad chef och kollega. Han var rak och tydlig i sitt ledarskap och en mycket kompetent medlem av Forsmarks ledningsgrupp. Kanske var han inte pratsammast vid ledningsmötena men när Lasse sa något så lyssnade kollegorna. En tidigare vd frågade honom varför han inte sa så mycket vid mötena. Lasse svarade, med sin Sundsvallsdialekt, ”det finns så många andra som pratar, när jag har något att säga så gör jag det".
Men Lasse släppte inte musiken. Han fortsatte att spela trummor i ett band på fritiden. Till repetitionerna kom han ofta i kostym direkt från jobbet, bytte om till jeans och t-shirt och räknade in första låten.
Lasse hade förmågan att kombinera teoretiskt kunnande med praktisk färdighet. Han kunde arbeta med strategisk företagsplanering för att sedan gå hem och renovera en gammal motorcykel eller jobba med sina bilar.
Och det var nog där som Lasse verkligen kopplade av och trivdes som bäst, bakom tumsetet eller omgiven av motordelar. Lasse lämnar ett stort tomrum efter sig, både som yrkesman och som mycket god vän.