Niko Perkman föddes i Brežice 7 decemeber 1937 och var yngst av fem syskon. Barndomen präglades av andra världskriget och dess följder. Den nazi-tyska ockupationen kunde familjen genomlida på hemorten, medan många i omgivningen fördrevs till tvångsarbete i Tyskland. Efter skolan utbildade sig Niko till mekaniker och träffade Frida Prahova med vilken han gifte sig. Hon hade upplevt sina första barnaår i arbetsläger nära Göttingen.
Då förhållandena och arbetsutsikterna i Jugoslavien var ogynnsamma utvandrade Perkmans 1965 till Sverige och Uppsala där Niko först arbetade som mekaniker vid Volkswagen. År 1971 fick han anställning vid Uppsala universitet, först inom lokalvården och från 1978 som tekniker. Han blev sedan lokalvårdsinspektör och var de sista sju åren till pensioneringen vid millennieskiftet inspektör vid Byggnadsavdelningen.
Med sitt lättsamma sätt och hjälpsamma väsen var Niko mycket uppskattad av arbetskamrater och chefer. Han anlitades tidigt till handräckning och specialuppdrag för universitetsledning och förvaltning. Efter sin tjänst belönades han med universitetets äldre Gustaf Adolfs-medalj i silver.
Niko och Frida återvände efter en tid som pensionärer permanent till sin hemort. Niko prydde finrummets väggar med bilder från Uppsala där han lämnat en del av sitt hjärta, ej minst hos vännerna på universitetet; besök gick i båda riktningar. Fridas död för ett par år sedan drabbade Niko svårt och han blev aldrig sig själv igen. Den sista tiden var han inlagd på Allmänna sjukhuset i Brežice.
En vårdag 2001 skulle Sloveniens utrikesminister besöka universitetet och Niko var med. Vid hälsningsrundan stannade ministern upp hos honom, två snabba repliker växlades på deras modersmål varefter ministern brast ut i gapskratt och omfamnade Niko till de oförstående svenskarnas förvåning. Vad ministern sagt var: ”Va, finns det slovener här?” Niko: ”Ja, du vet, dom klarar sig inte utan oss.”
Vi minns med saknad vår gamle, trogne vän Niko, som spred så mycken glädje.