Odd tillhörde kretsen kring Christer Strömholms fotoskola i Stockholm. Boken ”Gruva” från gruvorna i Malmfälten var hans examensarbete.
Jag träffade inte Odd ofta, men han och hans bilder har varit viktiga i mitt liv. Han avtäckte min barndoms svarta hål, underjordsgruvan i Kiruna, dit gruvarbetarna försvann ned i spårvagn varje morgon långt innan staden vaknat, förbi gruvkontoret i sjön Luossajärvi som de kallade ”Krematoriet – här vilar sig 500 tjänstemän”, och kom tillbaka långt efter att solen gått sin korta ban över horisonten och mörkret åter fallit över stan. Gruvarbetaren med sina skyddsglasögon under hjälmen prickade av stenar från borrningen som ätit sig fast i plasten. Gruvarbetarna som något år senare skulle resa sig som jättar och vandra genom staden i LKAB-gruvans första strejk. Det var en mäktig känsla för Kirunaborna då de som var mest pressade reste sig mot LKAB:s välde.
Jag minns också bilden av mannen från Odds resa i Afghanistan, sittande på en enkel madrass framför en murvägg, med sin viktigaste egendom, den som gav honom makt, sin kalasjnikov, ställd bredvid honom mot väggen med pipan högre än hans huvud. Bilden av pojken från Afghanistan med armarna stoppade i en grön tröja korslagda över bröstet och hans brådmogna, allvarliga och vemodiga blick. Pojken som borde ha fått vara barn längre. Och som vi nu fått förmånen att ta emot i våra skolor.
Odd visste mycket om människans bräckliga storhet.
Jag minns också med värme Odd från flera jular i den kristliga kyrka, Sista dagars heliga, dit han valde att gå och jag inbjudits för julfest, ätande risgrynsgröt vid samma bord. Och under några års surströmmingsfester i mitt kök stod han med keps på huvudet vid diskbänken och öppnade surströmmingsburken under vatten för att inte förpesta luften.
Nu har han själv gått ned i hålet, vad han än må möta där, men hans bilder är lika levande.