Ole Hjorth, som var son till konstnären Bror Hjorth, hade tillsammans med Margareta Hjorth, Brors andra hustru, en avgörande betydelse för tillkomsten av Bror Hjorths Hus och Bror Hjorth-föreningen. Utan deras aktiva och pådrivande stöd hade aldrig museet och föreningen kommit till stånd.
För Bror Hjorth-föreningen blev samarbetet med Ole än tätare genom att Margareta testamenterade sin del av upphovsrätten till Bror Hjorths konst till föreningen. Det innebar att Ole och föreningen delade på upphovsrätten. En nära kontakt uppstod bl a när det gällde ersättning för återgivning av verk av Bror Hjorth och, då Sverige blev medlem av EU, ersättning vid konsthandelns och auktionshusens försäljning av verk av Bror Hjorth. Vi kom också överens om regler för hur verk av Bror Hjorth skulle kunna gjutas och när så skulle få ske. Ett sådant delat ansvar kan leda till oenigheter mellan parterna, men vårt samarbete med Ole fungerade utan dispyter, förtroendefullt och enastående bra. Till stor del berodde detta på Oles personlighet; han var generös, vänlig, positiv och med ett stort intresse för föreningens verksamhet.
Oles intresse för föreningens arbete tog sig också andra uttryck. Han och föreningens dåvarande skattmästare, Lasse Skiöld, var initiativtagare till föreningens folkmusikstipendium, som sedan år 2006 delats ut till en yngre spelman/folkmusiker. Ole deltog från början aktivt i juryn, vilket garanterade att kvaliteten på stipendiaterna varit hög.
Ole var också tillsammans med Sabine en kär gäst vid många av föreningens aktiviteter. Han hade då ofta fiolen med sig och spelade för oss. Det var högtidsstunder.
Jag hade under min tid som ordförande i Bror Hjorthföreningen många kontakter med Ole. Jag uppskattade honom mycket för hans vänlighet, generositet, öppenhet och hans genuint positiva inställning till föreningen. Han blev med åren en god vän som jag saknar mycket. Mina tankar går till Oles kära, hans hustru Sabine och hans barn.