Olof föddes i Uppsala den 18 november 1922. Hans mor Anna och far Bengt disputerade båda fysik vid Uppsala universitet. Det var sannolikt ett enkelt val för sonen att efter gymnasiet välja inriktning och plats för de fortsatta studierna.
Olof Beckmans doktorsavhandling som han försvarade 1955 behandlade röntgenstrålning från tunga element. Den fick docentbetyg och det ledde till en laboratur i fasta tillståndets fysik 1963. Han blev universitetets förste professor med denna inriktning 1968 och gick i pension 1987. Beckman handledde under sin professorstid en lång rad doktorander som sedan mötte det stora forsknings- och undervisningsbehov som detta nya och centrala ämne inom den expanderande materialvetenskapen skapat, bl a genom tillkomsten av civilingenjörsutbildningar vid universitetet.
Olof Beckmans tålmodiga och vänliga personlighet gjorde honom till en mycket uppskattad handledare, och han stöttade sina många elever även när de ibland ofrånkomliga motgångarna i den experimentella verksamheten krävde mycket av tålamod från elev och handledare. Han hade en god stilistisk förmåga som var en stor tillgång i arbetet med doktorandernas avhandlingar. Denna egenskap visade sig även i de skrifter om Anders och Knut Ångström samt Anders Celsius vars gärningar han beskrev initierat i utmärkta biografier. Med föräldrar som var fysiker och en livskamrat, ”Nippe”, som var kemist hade Olof hela livet ett starkt vetenskapligt stöd i hemmet.
Många är vi kolleger och andra Uppsalabor som upplevt paret Beckman komma vandrande i Engelska parken, hand i hand, från någon tillställning i Universitetsaulan eller från ett gemensamt besök i livsmedelsbutiken nere på stan. De var helt enkelt ett uppskattat inslag i stadsbilden. ”Nippe” gick bort i våras och nu har även ”Olle” lämnat oss. De följdes verkligen åt på vandringen genom livet, stillsamt och vänligt. Vi universitetsrektorer tackar Olof Beckman för hans mångåriga och stora insatser för vårt universitet.