När jag på 1970-talet började min doktorandutbildning vid Uppsala universitet, var Olov Fryckstedt professor i amerikansk litteratur. Jag minns speciellt seminarierna ägnade åt perioden kallad den amerikanska renässansen i mitten av 1800-talet. Då framträdde en generation av författare och filosofer som sällan sett sitt motstycke, till exempel Emerson, Thoreau, Melville och Whitman. Det var högtidsstunder när vi diskuterade dessa författare och tänkare. Oförglömliga var seminarierna om Emerson och Whitman under Fryckstedts kunniga ledning. Det var då jag lärde mig älska amerikansk poesi.
Ibland bjöd Fryckstedt hem oss seminariedeltagare på middag. Det serverades gott vin och god mat. Vid ett tillfälle berättade han att han hade varit närvarande vid Kennedys installation som president i januari 1961 då Robert Frost läste installationsdikten. När engelska institutionen hade flyttat till Humanistcentrum, kom Susan Sontag och föreläste. Fryckstedt hade goda kontakter med det samtida kulturlivet i USA.
Han var min handledare när jag arbetade på min avhandling om den amerikanske poeten John Berryman. Vi delade intresset för poesi i allmänhet och amerikansk poesi i synnerhet. Han hjälpte mig att lägga band på mitt behov att vara originell och hitta på nya begrepp. Enkelhet och klarhet var bästa sättet att föra ett resonemang.
Efter pensioneringen besökte Fryckstedt Uppsala universitetsbibliotek flitigt. Vi hade båda ett forskningsbord i B-salen. Ofta hälsade vi på varandra i korridoren. När jag fick LundeQ-priset 1997, gratulerade han mig och vi pratade om Villon. Ännu en poet som vi båda uppskattade.
Jag kan ärligt säga att Fryckstedts seminarier om sådana amerikanska poeter som Whitman, Eliot, Pound, och Stevens har inte bara format min syn på vad god poesi är utan även påverkat mitt eget skrivande. För det är jag honom djupt tacksam. Jag hoppas en gång kunna närvara vid hans seminarium i himlen. Det kommer säkert att handla om poesi.