Vår bäste vän, Sigbert Axelson, har lämnat oss. Tungt att inte mer få byta tankar. Dela livet. Drömma om, verka för en bättre värld. Tillsammans.
"Min senaste konspirationsteori" – så annonserades en gång Sigberts föredrag. Han hade förmågan att självironiskt betrakta sig själv och på allvar och skämt pröva olika teorier. En förutsättning för hans stora kreativitet, modet att ifrågasätta gamla tankemönster.
Inte alla uppskattade detta. Det gjorde honom kontroversiell i både akademi och kyrka. Profeter och sanningssägare blir sällan populära. Hans antikoloniala kritik av missionen, baserad på bland andra egna erfarenheter från tre år som missionsarbetare i Kongo-Brazzaville, sågs av vissa som ett svek. De såg inte hans omtanke om de unga kyrkorna. I den omfattande korrespondens vi som familjer förde de aktuella åren har vi rika belägg för denna omsorg. Relationen till den inhemska kyrkoledningen präglades av en ömsesidig respekt.
Hans andra stora och kanske ännu mer kontroversiella pionjärinsats gäller palestinierna. Arbetarrörelsen – vid sidan om Svenska Missionsförbundet – var en del av Sigberts folkrörelseidentitet. Den hade länge prisat det unga Israels socialistiska ideal och helt förträngt att landet redan var befolkat. Som den självständiga tänkare Sigbert var förmådde han först Broderskapsrörelsen (numera känd som Tro & Solidaritet) och sen partiet att utsträcka sin solidaritet till att även omfatta palestinierna.
Vid tillkomsten av nuvarande Uppsala Missionskyrka spelade han en aktiv roll, dels genom den löpande kontakten med konstnären Olof Hellström, dels genom idén att ge plats för en krypta.
För många studenter var Sigbert inte bara en akademisk lärare utan även mentor. Hans positiva livssyn och varma personlighet smittade av sig. Genom pedagogiska initiativ som tematerminer och väl förberedda fältstudier stimulerades studenterna att utvinna nya insikter till glädje för övriga studier.
Sigbert var något så ovanligt som en politisk mystiker, vars gudstro gav lugn energi i stormen och ledde till såväl obekväma ställningstaganden som lovsång.