Min första kontakt med Stefan Björklund kom när vi båda var antagna till forskarutbildning i Uppsala. Stefan uppträdde med en självklar pondus, förvärvad genom reservofficersutbildning och som kurator på Värmlands nation. Rätt och fel i vetenskapliga grundfrågor var för honom alltid av avgörande vikt, och han försökte analysera olika ståndpunkter utan att låta personlig prestige influera utfallet.
Efter disputation och docentvärdighet dröjde det inte länge innan Björklund rekryterades till statsvetenskapliga institutionen som extra universitetslektor, och statsvetenskap förblev sedan hans disciplin. Snart nog vändes hans intresse mot universitetets grundläggande uppgifter, och 1978 sökte han och fick posten som rektor vid den då unga högskolan i Örebro. Hans insats där kan andra bättre bedöma, men jag menar att det förhållandet att han efter fem år fick uppdraget att vara planeringschef och i realiteten vice universitetskansler vid UHÄ vittnar om den uppskattning, som hans omutliga försök att reda ut för- och nackdelar med olika sätt att lösa problem, väckte även hos universitetssystemets ledningspersoner.
När UHÄ monterades ner som intellektuell högborg och ersattes med en traditionell förvaltning passade Björklund inte in, men han hade inget emot att nu som professor bli knuten till sin gamla institution i Uppsala. Under åren efter 1983 och långt efter sin pensionering blev han en viktig pådrivare av andras forskning, samtidigt som han själv skrev både ett par viktiga böcker om disputationens roll i universitetssystemet och en trilogi om några viktiga ideologiska debatter med deltagare som Adam Smith, John Locke och Karl Popper, och idéernas återverkan i vår tid.
Helgjutenhet i tänkande, handling och vänskap präglade Stefan Björklund.