Sven Carlson lät sig gärna distraheras – en form av nyfikenhet som förskaffade honom många vänner och många upplevelser, bägge av de mest skiftande slag. Men också ett och annat ofullbordat engagemang, i forskning och affärsliv. Att distraheras är att se. Sven såg.
Sven föddes i en tandläkarfamilj i den professorstäta Uppsalastadsdelen Kåbo. Trots längre sjukhusvistelser i barndomen blev Sven professionell seglare. Med det lilla varvet Monfalcone, nära Trieste, som fast punkt för drakbåten företogs strandhugg längs Medelhavets rivieror för tävlingar. I detta tidiga 1960-tal fanns seglarkungarna Konstantin och Juan Carlos. De blev konkurrenter och vänner.
Hemma i Uppsala var Sven dock mer av publik. Studenternas besöktes, ofta med broder Lars, för att bevaka Sirius i såväl bandy som fotboll. Men helst ville Sven framhålla IFK Uppsalas alla SM-guld i bandy under 1910-talet och länge företogs regelbundna resor till Nottingham för att se Forest spela.
Svens tidiga forskningsintresse gällde socialantropologi med bland annat vistelser i Zimbabwe och han skrev om Mocambique. Detta ledde efterhand över till historia och till slut till ett avhandlingsarbete – flera gånger fördröjt av distraktioner – om europeiska ostindiska kompanier. För detta ändamål företog Sven och jag en något vidlyftig arkivresa, med nedslag från Amsterdam till Wien. Men en för Sven betecknande episod var när vi passerade den lilla nordfranska, och elsassiska, staden Saverne, där kanalen mellan Marne och Rhen, mellan Frankrike och Tyskland, går. I jämnhöjd med vägen, där vi väntade vid bommen, gled pråmen förbi på kanalen, med familjen i sina sysslor och med den lilla turbilen på akterdäck. Sven betraktade passagen, lugnt och lyckligt – ”Det är så här det ska vara!”. Oberörd av konflikter och gränser, en europeisk familj på resa, i sitt värv, en Monsieur Hulot på väg till Heimat. Sven såg dem.
Under de sista 20 åren fick Sven en trygg och kärleksfull hamn hos Merete i Uppsala. Under slutet av 2019 gled Sven in i demens.
Inte så många människor får uppleva så mycket som Sven gjorde. Få har kunnat låta sina medmänniskor i så hög grad få ta del av dessa erfarenheter och den entusiasm och livsklokskap som åtföljde dem. Sven hade sett och han berättade.