Jag minns och saknar min kompis Thomas, en ödmjuk och sann vän i ordets djupaste bemärkelse.
Vi lärde känna varandra redan på 1960-talet. Vi gick båda i Tunabergsskolan. Jag tror vårt första möte var på musiklektionerna och i skolkören. Det var Thomas, jag, två killar till samt 20 tjejer. Som vanligt alltså.
Det visade sig att Thomas brann för Cornelis Vreeswijk. Thomas paradnummer var "Hönan Agda". Han sjöng och spelade gitarr med emfas. Med åren så kunde han nästan hela Cornelisrepertoaren.
Något år senare startade vi ett band ihop där Thomas spelade elbas, Christer trummor, Totte piano/gitarr och jag orgel/piano. Efter en tid började Tompa att spela trummor med oss i stället och vi kallade bandet för Argus.
Åren gick och vi höll sporadisk kontakt, men för några år sedan började vår relation blomstra på nytt. Vi började hålla tätare kontakt och hittade en ny relation på ett fördjupat plan.
Förra året, sensommaren 2019, ägnade vi många timmar åt orientering, ”Hitta ut”, i Uppsala med omgivningar. Då hann vi prata mycket om meningen med livet. Thomas var en oerhört klok, empatisk och varm människa. Jag saknar honom mycket.