Gösta växte upp i Dala-Järna med den tidens jord- och skogsbruk, jakt och timmerflottning. Hans intellektuella förmåga och drivkraft grundlade sedan en lång akademisk gärning. Han kom som stipendiat till Uppsala universitet och disputerade 1962 vid Institutionen för fysiologisk botanik. Avhandlingen behandlade genförändringar i en sporsäcksvamp, Ophiostoma, som ger blånad i virke.
I Uppsala bidrog Gösta till den starka utvecklingen av ämnet genetik under 60- och 70-talen. Han forskade även vid universiteten i Stanford och Pisa och bidrog som expert i WHO:s arbete för att förebygga cancer. Gösta såg tidigt hur nya analystekniker kunde anpassas för forskning om genförändringar och deras bakgrund och han inspirerade många studenter till genetikstudier. Undertecknade Leif och Jan fick del av hans djupa och breda kunskap inom genetik, först som doktorander och senare som kollegor med Gösta.
Gösta var en mångkunnig professor och sedermera jubeldoktor med intresse för de stora sammanhangen i naturen. Det tog sig även konstnärliga uttryck i teckningar och målningar med naturmotiv. Därtill var han en talare av rang som förgyllde såväl vardag som fest med underfundiga historier, ofta med inslag av jakt. En av de mer dråpliga berättelserna handlade om hur en lugn dag i laboratoriet förvandlades i en vild musjakt när skogsmössen föredrog friheten framför att bidra till vetenskapen.
Efter Göstas pensionering fortsatte våra familjer att umgås som vänner. Vi har många fina minnen från trivsamma stunder i hans egenhändigt byggda orangeri och från roliga fester då Gösta visade sin dansanta talang. Som pensionär var han aktiv, vital, skärpt och lyhörd. Under Göstas sista tid på hospice hade vi den stora förmånen att få sitta hos honom och höra hans lugna, sansade betraktelser om livet och döden och känna hans vänfasthet och omtänksamhet. In i det sista reflekterade han om samtiden och framtiden. Minnena av Gösta, och särskilt hans omsorg om familj och vänner, stärker oss nu när saknaden är stor.