Samarbetet mellan Rosmari och undertecknad varade i närmare 30 år vid Institutionen för tillämpad psyklogi och sedermera vid Institutionen för psykologi. Hon var till en början sekreterare med ansvar för ekonomiska frågor men blev mer och mer engagerad i övergripande ekonomiska frågor. Hon var utbildad pol mag och blev så småningom chefadministratör.
Vår arbetsplats var till en början en ung sådan, en institutionsgrupp dit Rosmari var mycket löst knuten via en forskare. Vi skötte de tillämpade delarna av dåvarande psykologutbildning på såväl grund- som påbyggnadsnivå. År 1978 blev vi en egen institution, Institutionen för tillämpad psykologi, (ITP), vilket bland annat innebar att vi kunde ha en egen forskrutbildning i klinisk psykologi. Detta gjorde att Rosmari kunde knytas fastare till institutionen.
ITPs verksamhet växte från och med denna tid ordentligt och Rosmari fick därmed ett ökat ansvar för ekonomin. Hon skötte detta med glans och bravur. Hon var mycket duktig på att hitta bra och kreativa lösningar på olika problem. Som prefekt hade jag ett mer än hundraprocentigt förtroende för henne. Hon var en klippa. Rosmari blev också chef över den ökade teknisk-administrativa arbetsstyrkan och även detta klarade hon utmärkt.
Jag är verkligen glad över att ha fått arbeta med henne – hon kunde sin ekonomi, var pålitlig, ansvarskännande, rak, ärlig och lojal. Därtill hade hon en stor integritet.
Samhällsvetenskapliga fakulteten hade beslutat att ITP och Psykologiska institutionen skulle slås ihop och bli Institutionen för psykologi den 1 juli 1996. Jag blev tillfrågad om jag ville vara den nya institutionens nya prefekt och jag accepterade under visa förutsättningar. En sådan förutsättning var att Rosmari skulle bli den nya chefadministratören, vilket godtogs till min stora glädje.
På senare år träffades vi ibland på senioruniversitetetskurser där hon deltog oftast med sin syster. Dessutom var hon med i ett litet lunchgäng med före detta kollegor och vänner. Hon hade det svårt med sin cancer men kom så ofta hon kunde/orkade. Hon var alltid samma Rosmari med en glad och positiv uppsyn.
Jag saknar henne och jag har bara trevliga, roliga och goda minnen av henne – en bra och fin kollega. Mina tankar går till Björre och sönerna.