Vi hade förmånen att få lära känna Signild som grannar i ett 1800-talshus på övre Slottsgatan. Hon var den som bott längst i huset, det blev till slut 60 år. Vi har hört henne berätta om vilka som bott där, om bildandet av en bostadsrättsförening, sorgliga och roliga anekdoter ur husets historia.
Signild var mycket engagerad i bostadsrättsföreningen och satt i styrelsen i flera omgångar. Hon deltog alltid i föreningens städdagar, putsade fönster i trapphuset och bjöd alla på nybakade bullar och kaffe ute på gården. Det var en tradition som inte bröts förrän den allra sista tiden i hennes liv när hon drabbades av sjukdom.
Många har fått en fristad i Signilds lägenhet. Hon har upplåtit rum till studenter, forskare och människor på flykt. Hennes engagemang för flyktingar och vilja att hjälpa till med svenskundervisning var stark. Som den lärare hon var upphörde hon aldrig att folkbilda.
Signild kunde uttrycka sig mycket vackert och hade en fantastisk handstil. Som en överlämning till den nya ägaren av bostaden på Övre Slottsgatan skrev hon bland annat:
”Här är Uppsalas hjärta. Inom gångavstånd kan du vandra genom medeltid till nutid. Ett axplock bara: juvelen i kronan, katedralen, lyser in genom dina fönster. Dag och natt förkunnar den Guds storhet. Mitt emot tronar Uppsala slott med sin dramatiska historia. Därifrån blickar du ut över 1600-talets stadsträdgård, nuvarande Botan. Du kan gå i Linnés fotspår till Uppsalas första posthus där Linné hämtade fröer från sina studenter jorden runt. Intill, Europas bäst bevarade universitetsbibliotek Carolina Rediviva. Närmast dina fönster skimrar Uppsala Universitet, en rosa skönhet lika vacker oavsett årstid.”
Vi som har lärt känna Signild som granne och vän kommer att minnas henne som en mångfacetterad, stor personlighet. Hon har gjort ett outplånligt intryck på oss och många andra människor och vi minns henne med stor tacksamhet.