Sören inledde sin forskargärning vid Uppsala universitet i slutet på 1960-talet, och ägnade sig då huvudsakligen åt problem inom den filosofiska logiken och matematikens filosofi. Hans tidiga arbeten, såsom den internationellt uppmärksammade doktorsavhandlingen från 1972, är smycken i sin genre: kärnfullt kristallklara och åskådliga. Även om han senare kom att kritisera vad han såg som den formella logikens alltför upphöjda status inom den analytiska filosofin, levde den rättframt avklarnade stilen kvar inte bara i hans skrivna arbeten, utan även i samtal. Sören hade en utpräglad, lätt igenkännbar filosofisk röst, med förmågan att säga mer med tio ord än vad andra säger med tusen.
Så småningom kom Sören att allt djupare ifrågasätta många av sina egna och den samtida filosofins ideal och utgångspunkter, vilket resulterade i den passionerade uppgörelsen Det osägbara från 1980 samt i monografin Language and Philosophical Problems från 1990. År 2000 gav han ut några av sina viktigaste svenskspråkiga arbeten i samlingen Filosofiska uppsatser.
Distansen till den egna disciplinens huvudfåra innebar ett öppnare förhållningssätt gentemot andra ämnen: vid Sörens seminarier samsades deltagare från universitetets alla fakulteter. Idén om filosofiska problem som ljummet normalvetenskapliga var honom främmande. I en ung människas genuint upplevda bekymmer såg han filosofins levande rötter, och han upplät gärna sitt arbetsrum i timmar åt den student som ville diskutera filosofiska problem med honom.
Sällan såg man Sören så lycklig som när han skulle åka upp till sin stuga i Hälsingland för att umgås med sina nära och kära, ägna sig åt flugfiske och kanske sätta lite potatis. Det var också där han tänkte bäst. Att filosofera var för honom just att återvända till det välbekanta för att tänka det på nytt – att ånyo få syn på det som låg honom närmast.