Staffan kom till Uppsala från Lund i slutet av 1970-talet och byggde entusiastiskt upp den zooekologiska avdelningen vid Zoologiska institutionen. Han engagerade sig i de unga medarbetarnas forskning om fåglar, fiskar och andra djurs beteenden i naturen. Ett årligt symposium, ”Revolutionen”, med dåtidens främsta forskare inbjudna, var fyllda med livliga vetenskapliga diskussioner och avslutades ofta gästfritt hemma hos Staffan och Astrid. Hans främsta intresse var den framväxande beteendeekologin och tidskriften ”Behavioral Ecology” startades 1989, med Staffan som uppskattad och driven redaktör. Genom Staffans försorg ordnades den tredje internationella beteendeekologiska konferensen i Uppsala 1990.
För oss unga doktorander var Staffans insatser ovärderliga. Våra stapplande steg att skriva vetenskapliga alster kom tillbaka med vändande post och vi har alla sett våra manus som solnedgångar från Staffans rödpenna. Det kan tyckas tufft, men rödpennan fick engelskan att blomstra och slutsatserna blev välgrundade. Allt med glimten i ögat, och i vänlig och positiv anda. Fram till pensionen 1998 hann 60 doktorander försvara sina avhandlingar, alla hjälpta av den berömda rödpennan och de förträffliga intyg han skrev.
Staffan var en hängiven fågelskådare, och en stor passion var Afrika. För de som rest med Staffan i Afrika var han den bästa guide man kunde få. Denna passion ledde till en ny karriär efter pensionen, som uppskattad populärvetenskaplig författare. Den första boken handlar om Afrikas djurvärld ur en evolutionsekologisk synvinkel. Detta ledde till föreläsningar i Sverige och fler resor till Afrika. En stor händelse var när Staffan fick vara värd åt en stor idol, Jane Goodall, känd för sina schimpans-studier, när hon blev hedersdoktor i Uppsala 2007. Staffan hade dessutom sett de schimpanser hon blev berömd för innan henne!
Vi kommer att minnas hans kluriga frågor och entusiasm över evolutionär ekologi, och hans starka engagemang för att unga forskare skulle få en framtid. Utan denna enormt positiva kraft hade inte Uppsala blivit dagens framstående centrum inom evolutionsbiologi. Vi är många som har Staffan att tacka för mycket. Han kommer att saknas oss, men som förebild och inspiratör kommer han att leva kvar i våra minnen.