Staffan Ulfstrand (1933-2023)

Han kom som ett yrväder från Lund, med en kikare i en rem om halsen och en professorsfullmakt i näven. Året var 1978, och med sin frustande energi, sin vetenskapliga nyfikenhet, och sin sociala förmåga formade Staffan snabbt ett epicentrumen för zooekologisk forskning vid Uppsala universitet. Jag är inte säker på om begreppet forskarskola fanns vid den här tiden, men det brydde sig inte Staffan om. Han skapade en, efter förebild från de bästa anglosachsiska universiteten. Doktoranderna stimulerades till vetenskapliga stordåd genom en aktiv handledning, genom att frotteras med doktorander vid andra universitet, genom att befinna sig mitt i ett ständigt flöde av internationellt ledande ekologer, och genom att åka på konferenser och presentera sina resultat. Och som grädde på moset hade Staffan den principen att varje doktorand skulle få göra en resa till en vilt främmande ekologisk miljö – ofta en tropisk. Så det gjordes doktorandresor till Kenya, till Costa Rica och till många andra platser.

Den andra bubblande noden vid sidan av institutionen var Astrids och Staffans magnifika våning på Övre Slottsgatan. Här åts det middagar och hölls det återträffar, här bjöds internationella gäster på svensk hemtrevnad och god mat, här var alltid de som hade doktorerat och lämnat institutionen välkomna för att skvallra om sina nya liv, och gärna också en del om sina gamla. Just positivt skvaller var en av Staffans starkare grenar, och han visste förstås att skvaller är ett effektivt sätt att skapa sammanhållning inom en grupp. Vi var många som hade glädjen att tillhöra den gruppen.

Själv var jag docent vid Staffans avdelning, och när jag sedan flyttade för att tillträda en professur i Lund försökte jag tillämpa det han hade lärt mig om hur man rattar en forskningsmiljö. Jag fortsatte att konsultera Staffan så fort det dök upp något knivigt problem. Och vi skvallrade – av hjärtans lust. 

Jag saknar Staffans klokskap och skratten. Särskilt klokskapen. Och skratten.