Stewe Claeson förenade tre sammanhängande livslånga gärningar, vilka utövades uthålligt och engagerat i folkbildningens, författandets och översättandets tjänst.
Han var en av många författare med anknytning till folkhögskolan. Och Stewe var en av de mest ansedda, med stora litterära framgångar. 2002 nominerades han till Augustpriset för romanen Rönndruvan glöder.
Många har uttryckt sin kärlek till folkhögskolan som form och väsen, dock ingen mer kärleksfullt än Stewe. Med berättelser som bottnar i folkhögskolevardagen har han belyst olika aspekter av det som gör folkhögskolan unik.
”Det levande ordet” i Grundtvigs mening, det muntliga berättandet i dialog och över gränser i tid och rum, var något han bar med sig in i de skriftspråksbaserade sammanhang som han också verkade inom.
Han var lysande när han framförde någon betraktelse muntligt. Han behövde inte be om åhörarnas uppmärksamhet. Alla lyssnade, och hans humor gjorde att han kunde pausa ibland, alltmedan lyssnarna kunde skratta åt någon drastisk formulering. Det hela slutade ofta med ett hjärtligt gapskratt. Ytligt? Nej, det var ju det som var det märkliga. Ämnet var alltid viktigt och relevant, men det presenterades på ett sådant sätt att det alltid fanns plats för det humoristiska.
Han kopplade även sitt engagemang i folkhögskolan till det litterära genom att initiera kurser i litterärt skrivande, ordna textseminarier och författarmöten. Som mycket uppskattad lärare tog han också framgångsrikt med sig pedagogiken från folkhögskolan in i universitetsvärlden, inte minst genom kursen i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet, som han var med om att starta och också därefter starkt engagerade sig i.
Vi minns vår gode vän för hans briljans i tanke, ord och gärning.