Stewen Quigley (1952-2023)

Det sitter en koltrast på balkongräcket. Hans gula näbb lyser i solen och han prålar med sin blanka fjäderdräkt. Stjärten vippar nyfiket upp och ner medan han helt fräckt hoppar ner och intar vårt möblemang. Han struntar totalt i att jag står vid balkongdörren. Jag tittar på honom och tänker på min vän Stewen. 

Första gången jag träffade Stewen, det är snart tjugo år sedan, var jag skeptisk. Var han inte lite för mycket? För snackig, för snabb, för oblyg, för glad. Och dessutom lite för prålig i sina coola glasögon. Men… såklart vann Stewen mitt förtroende ganska snart. Alla egenskaper som jag tidigare tyckte var för mycket var precis de som gjorde att jag tyckte om honom och att han var så rolig att jobba med. 

2007 presenterade Stewen idén om BizArt, ett kulturmagasin med Uppsala som bas. Han undrade om jag ville skriva om konst och jag sa ja direkt. Arbetet med redaktionen var enormt kul. Stewens energi, nyfikenhet och lust smittade av sig till oss alla. Sällan har jag skrattat så mycket som under våra redaktionsmöten. Stewen och Lillemor höll tillsammans ihop varje nummer, de balanserade artiklarna och valde bland Stewens väldigt fina foton. Det blev ett lyxigt magasin!

Stewens gärning och hans betydelse för Uppsalas kulturliv går knappt att beskriva. Allt bygger på hans fantastiskt positiva personlighet och generositet. Tänk att Uppsala nu har ett arkiv över femton års kulturliv i 41 nummer av BizArt! Och tänk på alla releaser och fester där han blandade vänner, kunder, samarbetsparter och kulturaktörer – vilka viktiga nätverk det blev för oss alla! Stewen fick välförtjänt ta emot Uppsala kommuns hedersstipendium 2020.

Jag saknar Stewen enormt mycket! Hans telefonsamtal som alltid började med ett göteborgskt ”Steeewen häääär…”. Goda och dåliga idéer som ventilerades. Lite småbråk ibland, men mest glada och varma skratt. Roliga fester och middagar. Och så sommarens sköna havsbad och redaktionsmöten i Stewen och Lillemors älskade Villshärad.

Det går inte att komma ifrån att Stewen var en offentlig person i Uppsala. Vi är väldigt många som sörjer honom och vill hedra hans minne. Men mitt i allt det stora finns hans nära, hans fina familj som sörjer en make, en pappa, en morfar. Och en husse. Det är till dem mina tankar går just nu.