Minnesord
Svante var först med FNL-märket på Centralskolan i Söderhamn 1967. Jag gick i 8:an och Svante i 9:an och ungdomsrevolten hade tagit sig ända till Hälsingland. Svante var nyinflyttad från Sollefteå men hade inga problem att göra sig ett namn på den nya orten. Och han blev en centralgestalt, bland annat i stadens FNL-grupp. Redan som ung var han rabulist och bohem varför undertecknad ledde ett – misslyckat – försök att utesluta honom ur den kommunistiska bokstavskombination vi båda råkade tillhöra. Anledningen? Felaktig klasståndpunkt.
Svante var också inspiratören till min och Håkan Berglunds långa Asienresa. Vi var mäkta imponerade över Svantes resor – med hjälp av buss, tåg och tumme – till Bagdad och nästa gång till Afghanistan och Indien.
Svante var en högst levande person; som ung, medelålders och på lite äldre dar. Han bullrade. Han tog plats. Han berättade de mest fantastiska historier. Men han var också lyhörd. Jag kunde prata även om det svåra i livet med honom. Han ägde en känslighet som ett ytligt betraktande kunde missa.
Som son till två journalister var det inte konstigt att han följde i deras fotspår i sitt yrkesval. Expressen, Lektyr och till slut 30 år på Aftonbladet där han närmast blev en legend. Han var den borne kvällstidningsjournalisten. Han intervjuade kungen och Buzz Aldrin och människor vid nedlagda Norrlandshotell med samma känsla och schvung. Hans genomvänliga själ kändes på flera meters avstånd.
I Söderhamn hade han inte vågat närma sig den mörka skönhet som han hyste en så stark platonsk kärlek till. Men några år senare, när vi bodde tillsammans i ett hus med brunn och utedass i Uppsala, tog Svante mod till sig och uppvaktade Maria. Hans kärlek besvarades och efter en lång resa i Sydamerika gifte de sig – stilenligt – i Kairo. Småningom fick de två härliga killar.
Det är helt ofattbart att vännen Svante är borta.