Sven växte upp på en jämtländsk gård, tidigt beläst, student i Östersund, tre års studier i USA, i Uppsala redaktör för ERGO och aktiv i Verdandi. Gott humör, starkt engagemang i människors väl, nyfiken och skärpt, stod det klart: Sven var av särskilt slag.
Tidigt engagerad i Afrikas kultur och befrielse, utgav han 1962 med Anders Ehnmark ”Africans on Africa”, byggd på kontakter i Afrikar, som vidgades och vårdades. 1966–67 var Sven chef för Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala och drivande kraft i en konferens om Afrikas flyktingproblem i Addis Abeba och utverkade stöd av kejsaren Haile Selassie och FNs flyktingkommisarie Prins Aga Khan. Så tillkom Afrikas flyktingkonvention.
Senare följdes den upp på en konferens i Arusha, Tanzania. Sven medverkade med råd och kontakter. Så tillkom Afrikas konvention om mänskliga rättigheter 1985. 1967 hade Sven utsetts till föreståndare för Dag Hammarskjölds Minnesfond, inhyst i Geijersgården, en roll som blev hans i 30 år. Han gjorde Fonden till ett internationellt centrum för forskning och tankar om fred, frihet och framsteg. Undvikande offentlighet men med glad entusiasm skapade han kontakter med tänkare, forskare och politiker världen runt, som strävade efter en mänskligare värld. Tankar och resultat publicerades i fondens tidskrift Development Dialogue redigerad av Sven.
Utan att synas utåt, men rätt på och med gott humör skapade han ett globalt nätverk av engagerade begåvningar. Nu sörjs Sven av vänner världen runt. Han arbetade större delen av dygnet men kunde på kvällen gå runt med tidskrifter som han ansåg att vi borde läsa. Trots ett oftast glatt sinne kunde han uttrycka uppfattningen, att det går åt helvete med det ena och det andra i världen. På frågan varför han då arbetade så hårt svarade han: ”Det är roligt att försöka få stopp på det!”.