Så mycket liv och entusiasm det fanns hos Sven. Jag var sexton och han var tolv när vi 1940 möttes på Storgatan i Östersund. Han ropade mitt efternamn tvärs över gatan och frågade om det var Newton eller Leibnitz som kommit på Integralkalkylen. Sedan tog han mig till korvståndet utanför Röda kvarn. Den unge korvförsäljaren hade ena ögats tårkanal igentäppt, så han grät jämt. Sven hade lärt honom namnen på antikens gudar och bad mig examinera eleven. Jag sa ”Venus” och han sa strax ”Afrodite”. Jag sa ”Bacchus”, han sa strax ”Dionysos”. Sven var stolt. Han sa: ”Grabben är glad åt att kunna nånting som andra inte kan.”
Sven gick ännu på gymnasiet när jag 1945 steg på tåget i Östersund för att resa till Uppsala. Sven dök upp. I handen höll han Erik Lindegrens ”Mannen utan väg”. Sven tyckte det var en härlig titel. Väglöst land. Inga åsikter. Sven högläste. Stinsen sa ”Tag plats”. Och jag gick ombord. Sven kom strax efter. ”Har du biljett?” undrade jag. ”Det fixar väl du”, sa Sven. Vi hade inte talat färdigt om Lindegrens dikter.
Svens pappa, Petter Hamrell, var i Jämtland länsstyrelsens kommissionär, det vill säga allmänhetens kontaktperson. Som sådan var han mycket känd för goda råd. Att sonen inom FN fick titeln ”Senior adviser” var passande. Sven blev ju bland politiker ett känt namn. Om det vittnade Kofi Annan när han blev generalsekreterare för FN 1997. Sitt tal i Uppsala inledde han sålunda: ”Utan Svens ledning hade jag inte stått här.”
Svens framgångar berodde inte enbart på intelligens, omdöme och kunskaper. Han hade från föräldrarna ärvt ett oföränderligt soligt lynne.