I juli 2023 fick hon dödsdiagnosen - ALS. ”Jag vill leva över min födelsedag” sa hon i november, ”jag vill se lövsprickningen” sa hon till våren, ”jag vill leva över min pensionsutbetalning” sa hon i juni.
Tineke växte upp i Nybergets gruvfält i Norrbärke i södra Dalarna - mitt i skogen, som hon sa själv. Från fadern ärvde hon sinnet för musiken, från modern den estetiska begåvningen och driften att söka sig vidare och upptäcka världen. Hon landade på en skola i Schweiz, tillbaka till Konstfack i Stockholm, studieavbrott till Japan, föda två barn, hem till Sverige och ja, hon hade hunnit gifta sig också. Japan, Indien, Indonesien, Laos, Bali… flygpriser och färjeavgångar avgjorde var den lilla familjen skulle stanna.
Till sist fick hon Adelaide i Australien som utgångspunkt för sina konstnärliga utflykter. Hon utvecklade en teknik för 400 kvadratmeter stora uppblåsbara fantasifigurer som turnerade mellan konstfestivaler. Vid staffliet var hon mer stillsam. Tavlorna/bilderna blev studier som visitkort i olja där allt skulle sammanfattas i en enda bild.
Vid kontakten med hemlandet hade hon synpunkter på hur brodern skötte den åldrade modern. ”Gör det bättre själv” mullrade svägerskan. Två veckor senare ringde Tineke från Arlanda och sa ”nu är jag här” och stannade sen i tio år med mamma. I Sverige bodde hon i Gävle, Ludvika, Falun och till sist Uppsala där den obevekliga sjukdomen tvingade henne att säga att hon målat sin sista tavla i november 2023.
Sjukdomstiden blev en möjlighet till att, så länge rösten fungerade, skapa harmoni i relationerna med alla som sökte upp henne vid sjuksängen. Lillebror bar en tagg i det att 9:58 hade försvunnit ur hans cigarrlåda 1963. Om det var hon som var den skyldiga så var hennes skuld nu 133 kronor. Jag swishar! ropade hon från sjuksängen.