När vi lärde känna Tor var han 26 år men hade redan hunnit med mycket. Efter studier i Frankrike och Spanien reste han i augusti 1973 till Chile, strax före Pinochets militärkupp i september. Syftet med resan var att samla material till en doktorsavhandling om den chilenska jordreformen. Men dagarna före kuppen arresterades Tor, anklagad för samröre med ”vänsterextremister”.
När han kort därefter kom till Sverige engagerade han sig i solidaritetsarbetet för Chile. I kraft av sina språkkunskaper och internationella nätverk var Tor självskriven som Chilekommitténs internationella sekreterare. Men viktigare än hans språkkunskaper var Tors unika personlighet: en svårslagen kombination av charm, humor och intelligens. Under ett par år skrev han böcker och artiklar om Chile och reste runt i Europa för att stödja arbetet mot diktaturen. Hans lovande akademiska karriär lades på is. Den internationella solidariteten kom i första hand.
År 1977 lämnade Tor Sverige för Afrika, där han tillbringade större delen av sitt professionella liv som biståndsarbetare, diplomat och forskare. I det svenska stödet till befrielserörelserna i södra Afrika blev Tor en nyckelperson. Han blev personlig vän med många av befrielserörelsernas ledare, och även om han på senare år ofta uttryckte sin besvikelse över utvecklingen i de länder han följt under decennier sviktade han aldrig i sin kamp mot rasism, kolonialism och förtryck.
Om hans insatser i och för Afrika kommer andra att berätta. Men trots att han levde en stor del av sitt liv i södra Afrika tappade han aldrig kontakten med oss gamla vänner från Chilekommittén. Vi saknar honom oerhört.