Till de gamla universitetens hemligheter hör förmågan att väcka en så stark lojalitet hos många som fått sin utbildning där att de blir kvar i lärosätets tjänst även när de kunnat göra en mer lönsam karriär på annat håll.
Till dem som blev kvar i Uppsala universitets tjänst, först som lärare, sedan som utbildningsledare och slutligen som, akademiintendent, det vill säga ceremoni- och traditionsansvarig, hörde Torgny Nevéus.
Sedd utifrån, av dem som bevistade universitetets offentliga högtidligheter, utstrålade Torgny Nevéus en prästerlig eller rentav översteprästerlig högtidlighet. För ansvariga och medagerande skapade hans uppträdande trygghet.
Vad besökarna utifrån inte kunde veta var att den översteprästerlige funktionären var mäktig både ironisk och självironisk distans till det ceremoniväsen som han så plikttroget skötte. Torgny Nevéus kunde vara spirituell och inte så lite kritisk. Men i det offentliga rollspelet var han obrottsligt lojal mot uppgiften. Inga blinkningar åt vare sig vänster eller höger. När det gällde universitetets traditioner stod han fast. Vi var eniga om att följa den gamle lord Chesterfields ord: ”Vad som är värt att göras alls är värt att göras väl.” Han var starkt medveten om att ceremoniväsendet var en del av ett värdefullt kulturarv.
Folkskollärarsonen från den uppländska landsbygden kunde ge uttryck åt en ganska radikal samhällssyn. Han avskydde både fjäsk och översitteri. I politiskt hänseende var han en orubblig liberal. Han var också en bekännande kristen och deltog aktivt i sin församlings verksamhet.
Den lärde och flitige historikern Torgny Nevéus var författare till ett stort antal skrifter och redaktör för ännu fler. I dessa båda roller trivdes han nog bäst. Han fann emellertid också nöje och tillfredsställelse i sin offentliga gärning. Han talade gärna om påvebesöket i Uppsala 1989 och de diplomatiska, protokollära och polisiära överväganden som måste förenas i det komplicerade programmet.
Torgny Nevéus' arbete för Uppsala universitet spände över lång tid och omfattade många insatser, som inte kan uppräknas eller ens antydas här. Med honom gick en av lärosätets äldsta och mest hängivna tjänare ur tiden. Hans minne kommer att leva länge hos många.