Torgny var min broder under en följd av år i Uppsala Carolina Rotaryclub. När jag invaldes i klubben var det tradition att de nyinvalda skulle stå för underhållningen vid julen det året. Jag framförde därför en sketch. Året därpå frågade Torgny mig om jag ville framföra den där sketchen igen. Jag trodde att han skämtade och skrattade bort det. Man gör ju inte samma sketch en gång till, särskilt inte i samma sällskap.
Men det gör man visst det. Det skulle visa sig att många av bröderna varje år till allmän munterhet och egen lycka höll samma tal och sjöng samma visa som de gjort under åratal bakåt. Den ceremoni- och traditionskunnige Torgny hade således gett mig en mycket fin komplimang med sin fråga. Och jag hade inte förstått.
Torgny var broder även till min man men inte i Rotary utan i Sällskapet Tratten bildat 1844 i Uppsala. Jag ville därför skänka min man Torgnys bok ”1840-talets verkliga uppsalastudent” och frågade Torgny om han kunde tänkas skriva en dedikation i boken. Det ville han så gärna och sade: ”Kan det passa att jag kommer till rätten (min dåvarande arbetsplats) och skriver dedikationen?” Det vore ju mer passande att jag kom till honom med boken. Men nej absolut inte. Med den ack numera så sällsynta artighet, som han hade med sig från hemmet i den uppländska myllan, var det för honom en självklarhet att han skulle komma till mig. Och så blev det. Denna artighet hindrade honom dock alls inte från att framhålla sin uppfattning i skilda frågor även om det i vissa fall kunde vara obekvämt.
Han var en flitig recensent. Jag minns hur han vid ett tillfälle fann anledning helt kort påpeka att man inte behöver skriva en ny bok varje år. Så sant. Han var en verklig Uppsalastudent. Det är en ära att ha haft en sådan broder.