”Jag har hört att du talar med publiken”, sade Nils Wallin på nybildade Rikskonserter 1963, och undrade hur många romansaftnar en sångare kunde klara av på en vecka. Så började en storartad karriär som sångerska, pedagog och folkbildare. Dorothy Irving hade lämnat sitt hemland efter en sårig och kärlekslös uppväxt och mot alla odds tagit sig fram, bestämd på att ägna sig åt musik. Tillsammans med man och son lämnade hon England för att söka en framtid i Sverige. Hon debuterade med en romanskonsert 1961 som skakade om de kritiska musikskribenterna. Detta var en sensation, ansåg man. Men Dorothy ville mer än bara stå på scen och sjunga; hon ville berätta något, hon ville kommunicera, hon ville att publiken skulle beröras. Rikskonserter fann henne och hon skulle prägla undervisning och utbildning i fem decennier. Hon sjöng för den vana konsertpubliken och hon kände en särskild utmaning i att nå den ovana. Hennes ständiga pianistpartners var Carl Rune Larsson, Erik Werba och Kerstin Åberg. Maken i det andra äktenskapet, Lars Fjellstedt, blev hennes trogne följeslagare, repetitör och ackompanjatör. Tonsättare tillägnade henne romanser och två kammaroperor.

Dorothy bedrev sin engagerade undervisning i tolkning och scenisk kommunikation över hela landet: på folkhögskolor, vid Musikhögskolorna i Stockholm, Göteborg och i Malmö, där hon blev Sveriges första professor i sång 1986. Hon arbetade även i Norge, Danmark och Finland. Hon ville se resultat, hon ville ha förändring och hon hade krav. Hon vågade tala klarspråk och hon var kompromisslös. Dålig kvalitet i undervisning eller musikalisk framställning, slarv och lättja störde henne vare sig det gällde på elevnivå, högskolenivå eller på de svenska konsertscenerna. Hennes engagemang var djupt och hon arbetade in i det sista. Dorothy kom att bli en synnerligen älskad och uppskattad coach för ett stort antal sångare. De gav henne kraft och hon gav dem kunskap och inspiration. Hon är mycket saknad.