Gunnar var född och uppvuxen i Uppsala, där han också utbildade sig till läkare. Han blev specialist i allmänpsykiatri vid psykiatriska kliniken i Umeå 1985 och

disputerade 1987. Intresset för personlighetsstörningar ledde till att han blev specialist i rättspsykiatri 1994, och åren 1996–1999 var han adjungerad professor i

rättspsykiatri vid Karolinska institutet. Han återvände till en professur i rättspsykiatri vid Umeå universitet som 2004 ändrades till professur i psykiatrisk epidemiologi. Under åren hann Gunnar med att handleda ett femtontal doktorander. Han engagerade sig tidigt i internationella forskningssamarbeten och handledde doktorander från Nicaragua, Etiopien och Kambodja. Han har genom åren haft en rad nationella och internationella vetenskapliga uppdrag blan annat visiting professor i rättspsykiatri vid Institute of Psychiatry i London.

Gunnar skaffade sig också specialistkompetens i allmänmedicin och gjorde då och då avbrott i den psykiatriska tillvaron genom att tjänstgöra som distriktsläkare, bland annat i Tärnaby.

Under alla år bidrog han aktivt i det kliniska arbetet både inom rättspsykiatrin och allmänpsykiatrin i Umeå, även efter pensioneringen och flytten till Uppsala.

Som framgår hade Gunnar ett intressant och mångfasetterat liv som forskare och kliniker. Det internationella forskningssamarbetet var ett delat intresse med livskamraten Kjerstin.

Som kollega var han engagerad, kunnig och hade hög arbetskapacitet. Han saknas nu av många, inte minst av de kollegor i tredje världen, som genom honom fick en chans till forskarutbildning för att kunna bidra till utvecklingen av psykiatrin på hemmaplan. Detta gäller särskilt psykiatrin i Etiopien som nu tillhör de mest

framgångsrika i Afrika.