Kimy – min bror, du fattas mig. Vi var ju inte syskon på riktigt, Kimy och jag, han från Kongo och jag från Sverige, men varje gång vi sågs tilltalade han mig ”ma sœur”, min syster, och log på sitt särskilda, varma sätt när han fattade mina båda händer.

Kimy var inte bara min bror, han var en vän, kollega, arbetsgivare. Vi möttes i olika sammanhang, i Kongo och i Sverige, och ännu mer när min man och jag flyttade till Uppsala och vi kom att dela församlingsgemenskap med Kimy och Åsa i Uppsala Missionsförsamling.

När Kimy började arbeta på Missionskyrkans kontor i Stockholm med samordningsansvar för Kongo arbetade vi en hel del tillsammans. Då var Kimy min uppdragsgivare. Men ingen helt vanlig uppdragsgivare som skickade kortfattade order via mail. Nej, Kimy ringde upp och hörde sig för om hälsan och det dröjde ett bra tag innan han kom fram till frågan om vad som skulle göras. Alltid omtanke om medmänniskan i första hand!

Det var många som ville ta till orda på minnesstunden efter Kimys begravning. Ett ord återkom: brobyggaren. Ja, Kimy byggde broar till människor. I hans sällskap var man omsluten av värme. En människa som in i det sista brydde sig mer om andra än om sig själv.

Det är tomt i Uppsala Missionsförsamling – och i världen – efter Kimy. En ”värmekälla” har slocknat. Våra tankar går till Åsa och barnen och jag själv säger: Mon frère, vila i frid!