Tore Furberg föddes i Indien, växte upp i Västerbotten, studerade i Uppsala och Aten, prästvigdes i Luleå och disputerade 1962 på en gedigen avhandling om Svenska kyrkans mission (SKM) 1868–1901. Han undervisade vid ett ekumeniskt prästseminarium i Singapore innan han 1970 utsågs till direktor för SKM, som hade omkring 140 missionärer i Södra Afrika, Tanzania, Indien, Malaysia och Hong Kong. Världsreligionernas renässans, avkolonisering och apartheid utmanade. Församlingsliv, social utveckling, religionsdialog och mänskliga rättigheter stod högt på dagordningen. 

Tore Furberg var en lugn, lyssnande och lågmäld ledare som utan åthävor skapade tillit bland sina medarbetare. I konsultation med afrikanska och asiatiska biskopar och teologer lotsade han SKM genom en radikal anpassning till nya teologiska och politiska villkor. När missionen firade 100-årsjubiléum 1974, skedde det med stor tillförsikt. Missionen var helt integrerad i Svenska kyrkan. Det ömsesidiga samarbetet med trosvissa unga kyrkor gav inspiration åt grånade svenska församlingar. 

1980 valdes Tore Furberg till biskop i Visby och vigdes till ”uppmuntrans ämbete”. Han personifierade den gränsöverskridande kyrkan men visste att ”endast det lokala är verkligt.” Gotlänningarna tog emot honom med stora förväntningar och han utvecklade en nära samhörighet med dem. Han skapade nätverk med ortodoxa, katolska och lutherska folkkyrkor runt Östersjön och ledde de överläggningar som 1994 resulterade i full kyrkogemenskap mellan de lutherska och anglikanska kyrkorna i Nordeuropa.  Det var Tore Furbergs ständiga bön att Svenska kyrkan inte skulle göra avkall på sitt missionsuppdrag och att kyrkans enhet skulle bli konkret och synlig.

Minnet av Tore Furberg som Guds ödmjuke medarbetare fyller många med tacksamhet.