När Niclas Eriksson var nyss fyllda 12 år upptäckte han badminton, en sport som han kom att ägna mycket tid och engagemang under hela sitt liv. Hösten 1977 anmälde sig Niclas till badmintonskolan i den nystartade klubben UTK-Badminton. Redan från första träningspasset mötte jag en ovanligt vaken ung man. Han blev aldrig riktigt vass som spelare, men han var från början en stor talang som organisatör och ledare. Bara efter några år var han oumbärlig som klubbens "allt i allo”, tränare, tävlingsledare och trivselskapare. Jag och min familj fick under denna period möjligheten att bygga en livslång vänskap till Niclas.

Senare kom Niclas att flytta sitt engagemang till Fyrisfjädern, en klubb som då startat sin utveckling mot vad idag är Sveriges i särklass mest framgångsrika badmintonförening. Under en period var Niclas också föreningens ordförande.

Niclas största ledargärning kom att bli som ordförande i Upplands Badmintonförbund. Där fick Niclas under många år utlopp för sin starka vilja utveckla sporten inom distriktet och kraftfullt bredda och utveckla sportens ungdomsverksamhet. Hans fasta övertygelse var att idrottsrörelsen har, och skall bära, ett mycket stort ansvar för att demokratiskt fostra och aktivera ungdomar.

Parallellt med uppdraget inom UBF arbetade Niclas som domare. I den rollen blev han snabbt erkänd som mycket skicklig och tidigt utnyttjad för att leda och fördela domaruppdragen mellan sportens elittävlingar.

Vi som haft förmånen att under många år arbeta nära och umgås med Niclas inom badmintonsporten minns honom som en starkt engagerad, generös, omtänksam och mycket vänfast person. Han lämnar ett stort tomrum efter sig.

För familj och badmintonvänner,