Släktingarna är bosatta i Falun och Sundborn som också var Pers hembygd. Till Uppsala kom han 1947 för att studera filosofi vid universitetet. Den filosofiska institutionen var vid denna tid präglad av ”Uppsalaskolan”, en tradition som utgick från Axel Hägerström, ”nihilisten” som förnekade objektiva värden och tog avstånd från all idealistisk metafysik. Per kände sig hemma i denna miljö. Professor Ingemar Hedenius hade riktat en skarp kritik mot teologer som inte ville ställa sig under det sanningskriterium som är förutsättning för all hederlig vetenskap. Det hade utlöst en intensiv debatt om tro och vetande som kom att pågå under flera år. Herbert Tingsten, chefredaktör för Dagens Nyheter, ställde upp på Hedenius sida med sin skarpa tunga och mäktiga tidning. Ingemar Hedenius var ingen fiende till kristen tro men däremot till den ohållbara advokatyr som trons försvarare enligt honom presenterade. Han hade till exempel bara goda ord att säga om den fromme Erling Eidem som då var ärkebiskop. Per kom att stå mycket nära Ingemar Hedenius.

Han blev gymnasielärare, först i Sigtuna, sedan i Märsta. Per var licentiat i praktisk filosofi. I det högre seminariet i detta ämne deltog han in i det sista. Han hade därutöver genomgått kurser i religionsvetenskap på den teologiska fakulteten.

Han hade en humor som kom till uttryck i poem och vitsar. Pers bordsvisor är klassiker i Uppsalas studentvärld, särskilt på Västmanland-Dala nation. Han invaldes i Juvenalorden och nådde högt upp i graderna i denna spexiga miljö där det gäller att vara rolig och kunna skämta och travestera om det mesta. Det fanns dock hos Per ett allvar som ledde honom i riktning social och politisk vänster, dock alltid med bevarad skepsis och förmåga att kritiskt analysera.

Han bildade omkring sig en liten samtalsgrupp som träffades kring ett gott bord en gång varje månad. Här kom existentiella frågor att oftast stå i fokus. I minnesbilden av Per Ericson finns ett vänligt ljus och ansiktet hos en försynt medmänniska.