Han föddes i Mockfjärd i Dalarna och växte upp i Grängesberg. Vid 15 års ålder kom han med som klarinettist i Grängesbergs orkesterförening. Gruvsamhället var en plats för folkbildning och kulturell strävan. Åke Bengtsson hade varit turnerande oboist tills han lockades att slå sig ner i Grängesberg för att ta hand om orkestern. Roland blev en av de späda plantor som kom i Åkes hand.

Med tenorsaxofonen bildade han därefter Roland Keijsers kvartett där Åkes son Mats G Bengtsson ingick. Så kuskade han runt i folkparkerna i Dalarna med Ingemar Lissmyrs orkester från Ludvika. Där gjorde han sig känd för att han inte nöjde sig med utskrivna arrangemang. Roland kunde och ville mer.

Han var med och bildade den progressiva musikrörelsens flaggskepp Gunder Hägg som senare blev Blå tåget.

Roland rörde sig sedan sömlöst mellan jazzens Charlie Parker, Sonny Rollins och fiolspelmannen Lejsme Per.

I proggruppen Arbete & Fritid blandades folkmusik, rock och jazz och gruppen banade väg till genren World Music. Där fanns ännu en vän med från Grängesberg – Tord Bengtsson, Mats G’s bror.

Roland spelade alla tänkbara blåsinstrument och kunde också sitta in vid pianot. Han belönades med Ludvika kommuns kulturpris, Jan Johansson-, Christer Boustedt- och nu senast Lasse Gullinpriset. I Rolands omfattande diskografi finner vi Lp-skivan Forsens låt från 1975 med fiolspelmannen Anders Rosén där Roland spelar sopransaxofon. Instrumentet var helt nytt i dessa sammanhang men Roland öppnade upp inte bara en dörr utan flera vilket gjorde att svensk folkmusik idag inte bara härbärgerar fiol och nyckelharpa utan också en mängd andra instrument.

Tenorsaxofonen var hans främsta instrument – den blöta tonen var hans röst. Jazzen var hans DNA och folkmusikens hans arv. In i det sista, mindre än en vecka före sin förväntade död mötte Roland publiken med tenoren en sista gång.

Roland Keijser valde inte den breda vägen.

Roland valde den andra vägen.

Sann spelman får låten att bli vägvisare och kompass.