I det tidiga 2000-talets svenska litterära landskap hade härstamning från Västerbotten samma klang som ett värmländskt påbrå hundra år tidigare. Trots djupgående skillnader i både mentalitet och social struktur mellan det bondefromma livsallvaret i de karga norrlandsbygderna och det frejdiga kavaljerslynnet i väst växte på båda håll fram en betydande litteratur men också en livskraftig humanistisk forskning.

Hos professor Tore Frängsmyr flöt de västerbottniska livskällorna samman på ett fruktbart sätt. Han växte upp som det femte barnet i en syskonskara på åtta i ett småbrukarhem i byn Sjöbotten utanför Skellefteå. I utkanten av byn låg Frängsmyren, en våtmark där familjens kor betade. och från vilken man på 1950-talet tog sitt släktnamn. I samma by växte P.O. Enquist upp, och med Torgny Lindgren var Tore Frängsmyr bänkkamrat en tid under gymnasieåren. Efter studentexamen i Skellefteå 1958 bar det av till Uppsala där Tore, parallellt med studierna, skrev artiklar i dagspressen och vann stor uppskattning med sin rappa penna.

Det blev dock inte skönlitteraturen utan vetenskapen som lade beslag på Tores vitalitet. Hans kraft och arbetsförmåga ledde till den vetenskapshistoriska avhandlingen Geologi och skapelsetro (1969) och därefter till en lång rad lärda verk. Hans förtrogenhet med hembygdens skönlitterära berättare kom emellertid Norrlands nations studenter till godo när han 2003 som professor valts till nationens inspektor och bland andra aktiviteter kunde organisera författaraftnar på högsta nivå. På samma sätt gjorde hans erfarenhet från pressen honom till en effektiv och uppskattad medarbetare i lärda tidskrifter och antologier. Han var en av initiativtagarna till tidskriften Tvärsnitt och hans insats som organisatör och författare kom att bli av avgörande betydelse för Nationalencyklopedins tillkomst. Han medverkade också aktivt i Norrländsk uppslagsbok liksom i Uppsala universitets historia.

Konstnären Tage Åséns porträtt av Tore Frängsmyr på Norrlands nation är skickligt och träffande. Det visar en humanistisk vetenskapsman, som med en öppet bjudande hand och med ett lärt verk i den andra handen tar del i en intellektuell debatt: lugn, vänlig, lyssnande men också säker på det rationella i sin övertygelse.