Villy växte upp i Grängesberg och tog studentexamen i Ludvika 1959. Efter studier vid Uppsala universitet disputerade Villy 1980 på en avhandling om betingelserna för industrins tillväxt och kapitalbildning. Påföljande år blev Villy docent i nationalekonomi.

Med avbrott för perioder som gästforskare i USA hade Villy sedan början av 1960-talet anställning som lärare och forskare vid Uppsala universitet. Vid mitten av 1980-talet fick Villy uppdraget att bygga upp Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning, FIEF, vars chef han var under ett decennium. Under Villys ledning rekryterades framstående forskare och det oberoende FIEF blev snabbt internationellt respekterat med forskning inom främst arbetsmarknadsekonomi.

Jämsides med sin verksamhet som akademisk nationalekonom var Villy en uppmärksammad deltagare i samhällsdebatten, med arbetarrörelsens värderingar som självklar utgångspunkt. Han behandlade ett brett spektrum av frågor, i artiklar och i debattböcker, men här finns också omfattande ekonomisk-historiska framställningar om bland annat LO:s och Socialdemokratins ekonomiska politik, och konjunkturrapporter för SNS.

Villy var tidigt intresserad av journalistik och var bland annat redaktör för den Socialdemokratiska idétidskriften Tiden. 1994 kom han att bli publicist på heltid. Uppdraget som chefredaktör på Dala-Demokraten gav honom en ny plattform för fortsatt samhällsdebatt.

Från 1999 verkade Villy som vice riksbankschef där han ingick i den första sexhövdade direktion som följde med Riksbankens nya oberoende ställning.

Villy lämnar ett stort tomrum efter sig. Han var en av de sista verkligt viktiga och betydande intellektuella i svensk arbetarrörelse och förenade visionen om ett rättvist samhälle med ekonomisk-politisk realism. Ernst Wigforss var en viktig inspiratör. Vi som under många år haft Villy som kollega och nära vän minns hans otvungna sätt och stora integritet men också den ömsinte och inkännande Villy.