Utmed väggen i vardagsrummet står ett piano, på bordet ligger ett althorn nedpackat i sitt fodral och två stora högtalare finns uppsatta på väggen. Så fort man tagit några steg runt i lägenheten så märks att musik är en stor del av Ann-Marie Nilssons liv. Hur började då intresset?
– Om man ska se till det praktiska så började jag kunna ta ut melodier och lära mig noter själv när jag var sex år.

Till en början var det blåsmusiken hon fastnade för. På 50-talet under tidiga tonåren var det tradjazz som gällde. Hon hittade en värme i tradjazzen som hon inte känt tidigare. Ann-Marie Nilsson hade fått låna en trumpet och nu skulle de dra i gång ett tradjazzband på skolan.
– Problemet var att det var ett flickläroverk så det var ju lite dåligt med basister och trombonister. Men vi var envisa och fick ihop det.

Musikintresset kom att vidgas. När hon var 17 år tyckte en kompis att hon skulle följa med på spelmansstämma på Skansen.
– Jag lovade att följa med om det var vackert väder och sedan hoppades jag verkligen på regn.
Men solen sken över Stockholm och Ann-Marie Nilsson fick pallra sig i väg till Skansen. Väl där insåg hon att det faktiskt inte var så dumt.
– Jag träffade andra som också gillade jazz. Man hittar nya saker om man bara öppnar sig. Det finns så mycket likheter mellan olika sorters musik.

Hennes föräldrar var inte speciellt musikaliskt aktiva. Hennes mamma sjöng lite och pappan spelade dragspel ibland. Ann-Marie Nilsson läste latin och historia vid Stockholms universitet, men till slut blev det musikforskning. När hon tagit examen i musikvetenskap erbjöds hon en tjänst som lärare i musikhistoria på Framnäs folkhögskola utanför Piteå.
I dag är medeltida kyrkomusik ett av hennes expertisområden. När hon läste en kurs i gamla notskrifter under sin doktorandutbildning fick hon in ett pergament att studera. Det visade sig vara noter med text, dikter och 1200-talshymner något som hon senare ägnade av sin forskning.

När Ronneby firade 600 år fick hon i uppdrag att studera Ronneby brunn och brunnsmusiken. I samma veva bildade Ann-Marie Nilsson Oktetten Ehnstedts Eftr en klassisk svensk blåsoktett som spelar musik från tiden 1870–1920 på instrument av äldre svensk typ, såsom esskornett och tenorbasun. Ann-Marie Nilsson tar själv hand om althornet.
– Vi ville göra den klassiska blåsmusiken rättvisa.
Hon sysslar med musik varje dag, både inom sitt yrke och genom oktetten. Althornet övar hon på minst en timme om dagen.
– Fler musikforskare borde hålla på med musik praktiskt. För mig har det betytt att jag skaffar mig bättre förståelse för det jag skriver om.

Efter tiden som lärare och forskare kan hon mycket om nästan all sorts musik. Att hennes specialområde blev 1800-talets blåsoktetter och medeltida kyrkomusik är något som grundade sig redan i skolåldern. Hade hon inte läst latin och historia hade hon inte förstått förhållandet mellan text och melodi och musikens roll i samhället.
Hemma i lägenheten har hon mängder med skivor och böcker med musik men hon har också genom åren samlat handskrivna noter för blåsoktett, de tidigaste är från 1868. Med vördnad tar hon fram dem ur ett av skåpen och visar sedan upp dem vid bordet där vi sitter.

Största delen av hennes liv har präglats av och ägnats åt musik och hon tycker på ett sätt att den allmänna bilden av musik har förändrats över tid.
– Musik har alltid varit viktig men i dag har ju en femåring nästan hört mer musik än en person som var 90 år för femtio år sedan. Musiken finns överallt hela tiden. I dag hör man alltid musik och måste koncentrera sig för att verkligen lyssna. Förr i tiden så lyssnade man verkligen när man hörde musik.

Under tiden i Piteå, på 1970-talet, var Ann-Marie Nilsson aktiv i Grupp 8 och tankar från den tiden verkar sitta kvar.
– Man är en gammal tant vid 70, men man behöver inte lägga av med aktiviteter man tycker är viktiga. Det gäller att alltid ta vara på sina möjligheter och våga satsa på det man brinner för.
Ann-Marie Nilsson har brunnit och brinner för sin musik och forskning. En låga som inte kommer att slockna i första taget.