Jim Frick skulle kunna beskrivas som en glad prick. Trots den svåra travolycka som han var med om förra året så håller han humöret uppe. Han livar också upp andra med glada tillrop då vi går den korta vägen mellan ­familjens stora bostadshus och gårdens stall.

Trots att Jim Frick efter olyckan­ var tvungen att lägga ner sin egen tränings- och tävlingsverksamhet så lever den stora gården nästan som förr. Halva stallet hyr paret Frick numera ut till Anna Forsell.
– Det är inte så gott om ­träningsanläggningar med travbana och slingor för travhästar så det är jätteroligt att verksam­heten kan hållas i gång, säger Jim Fricks hustru Åsa Frick.

Jim Frick är från början bagarson. Han växte upp med att skrapa­ plåtar och äta bullar. ­Numera äter han mycket sällan kaffebröd.
– Jag fick för mycket när jag var liten. Mina föräldrar startade och mina släktingar driver vidare Fricks café och bageri som under en period bakade mycket kaffebröd åt butiker med flera. Jag är den ende i släkten som arbetar med djur, säger Jim Frick som tidigt blev intresserad av hästar.

Redan från åttaårsåldern ägnade han all sin fritid på Rättviks travbana.
– Det var Folke Lisell som lärde upp mig där. Ungefär från att jag blev tonåring fick jag börja köra hästarna och på vintern körde jag turister i släde.

Det är intresset för djuren, för hästarna, som har drivit Jim Frick att i alla år arbeta med ­travsport. Han utbildade sig efter grundskolan till snickare, men har inte arbetat en dag i det ­yrket.
Däremot har han kört så många lopp att han inte kan ­räkna dem. Antalet vunna lopp ligger på 5002, nästan lika många som Stig H Johansson och Olle Goop har vunnit.

Från början både skötte och tränade Jim Frick hästarna med allt vad det innebär att mocka i stallet och annat hårt kroppsarbete, plus sena kvällar vid tävlingar.
Var det inte ett tungt jobb?
– Nej. Det var bara roligt och jag slapp studieskulder.

1980 kom han och hustrun Åsa till Östunaberg då Roland Dahlstedt köpte Östunabergs gård. I samma veva föddes parets två barn och 1987 köpte de gården. Bakgrunden till flytten från Dalarna var att de bland annat ville komma närmare Solvalla.

Jim Fricks härligaste vinst som han själv minns det var när han vann svenska travderbyt i mitten av 1980-talet med hästen Frej ­Nalan. En annan höjdpunkt var när han blev europeisk mästare 1987.
– Jag har kört mycket i Frankrike, men jag hade svårt att lära mig franska. Jag pratade svenska med alla och gestikulerade istället, säger Jim Frick.

Olyckan som förändrade hans liv skedde på Solvalla 10 mars 2010. Hästen snubblade och Jim slungades ur sulkyn. Han skadade huvudet och hela högersidan av kroppen.
– Jag kommer ihåg att jag låg på marken och sedan blev jag medvetslös.

Det dröjde hela tre veckor innan han vaknade igen.
– Då hade jag ont överallt och då började arbetet med att rätta till allt. I dag har jag ont i högra armen och benet, säger Jim Frick.
Han hade också tappat ett helt års minne. De diffusa ­blödningarna i hjärnan som följde gjorde att ingen kunde säga hur det skulle påverka Jim som bodde på Akademiska sjukhuset i åtta månader.

I dag bor han hemma igen med viss hjälp. Han går regelbundet på sjukgymnastik med mera för att träna upp sin hjärna och sin kropp igen.
– Det tar flera år att läka en ­sådan här skada, men Jim blir piggare och piggare, säger Åsa Frick.
Jim nickar instämmande och säger att det går åt rätt håll.
– Det känns verkligen skönt att vara hemma igen. Nu ska vi ta igen allt som vi missade. Jag hade nästan aldrig semester förr, men i år ska vi åka till Spanien och ­kanske kan vi resa mer i världen framöver och ta igen det som vi förlorat, säger Jim Frick glatt.