Silvia Pardos vardagsrum i lägenheten i Sala backe, är inrett med stora blå soffor. Silvia dukar fram fika på retroassietter och sätter sig bekvämt tillrätta i en av sofforna.

Hon är född och uppvuxen i Chile, men tvingades likt en miljon andra chilenare att fly från diktaturregimen.

– Det fanns inte i min vildaste fantasi att jag någon gång skulle flytta till ett land långt borta i Skandinavien, men sen hade vi inget val.

Silvia Pardo och hennes 12-åriga son kom till Uppsala 1980. De första åren minns hon som tuffa.

– Min son lärde sig svenska på någon månad, men för mig var det svårare. När du inte kan språket blir du lätt isolerad. Jag ville ha ett jobb. Men språket var ett hinder för att hitta ett.

Hon har ett stort intresse för gamla saker och besökte därför regelbundet Auktionskammaren i Uppsala.

– Jag såg att det fanns en marknad för antikviteter, och bestämde mig för att starta en egen antik- och kuriosabutik.

Affären öppnade hon 1982 och drev den sedan i nio år.

– Butiken var till stor hjälp för mig när jag skulle lära mig svenska. Jag fick chans att både prata och lyssna.

– Jag minns en gång när en kund frågade efter en tekanna. Jag visste inte vad ”tekanna” betydde, men hade lärt mig frasen ”tyvärr, vi har inte det just nu, men får in det om några dagar”. Så jag sa så till kunden och kollade sen upp vad tekanna betyder, berättar Silvia och ler.

När Silvia Pardo tänker tillbaka på den första tiden undrar hon hur hon vågade öppna en affär.

– Jag var ny i Sverige och kunde inte systemet. Men jag tror det är sånt man gör när man är desperat och verkligen vill ha ett jobb.

Hon har ett stort intresse för språk och psykologi och beskriver sig själv som nyfiken.

– Jag kämpar för att hinna lära mig allt jag vill. Hittar jag ett nytt ord eller ny term tar jag direkt reda på vad det betyder. Och då kan jag bli sittande framför datorn i flera timmar, eftersom det inspirerar till mer läsning.

Ett annat jobb som passade Silvias nyfikna sinnelag, var arbetet som samordnare av föreläsningar.

– Genom åren fick jag lyssna på över 1 000 föreläsningar som hölls av landstinget och kommunen och riktades sig till personal och föräldrar. Det var otroligt spännande och lärorikt.

Under de åren som Silvia Pardo bott i Sverige har hon inte saknat sitt hemland.

– Jag glömde Chile och hittade intressanta saker att göra här. Jag gjorde ett medvetet val att se framåt och tänkte att det bromsar en att vilja åka tillbaka.

Först som pensionär har Silvia återvänt till Chile på besök.

– Efteråt kände jag att jag saknar värmen och naturen. Men samtidigt är jag en främling där nu. När jag var tillbaka fick jag frågan var jag kom ifrån.

Frågan om identitet och nationalitet är något Silvia diskuterar mycket när hon träffar sina väninnor.

– Vi är ett tiotal kvinnor som träffas varje månad för att diskutera olika ämnen. Det är allt möjligt som rör livet: hur det känns att komma till ett nytt land, att bli äldre, att vara mamma och kvinna.

Hur känns det att fylla 75?

– Jag kan ställa mig undrande till att folk tycker att det inte passar sig att göra vissa saker när man nått en viss ålder. Det kan handla om klädval, eller att folk i min ålder sällan går på bio eller restaurang. Själv umgås jag bara med yngre människor och har inte tänkt så mycket på att bli 75. För mig handlar ålder bara om tid.