– Läkarstudenterna svimmade när de fick höra min föreläsning. Det var fascinerande att se hur de påverkas av det jag berättade, så jag bestämde mig för att fortsätta, säger Lotte Borgström och förklarar att det var bilder på brännskadade personer som vållade raktionerna.
Det tidiga intresset för att föreläsa kom Lotte Borgström att få stor användning av långt senare i livet.
Hon växte upp på Söder i Stockholm med en mamma som var sömmerska och en mormor som manglade åt folk.
– Jag är en femte generationens söderböna, säger hon, men berättar att hennes mormors mor kom från Gräsö.
– Det visste jag inte alls förrän jag själv flyttade hit!
Men, först utbildade hon sig till sjuksköterska på Ersta sjukhus.
– De drog ut en orgel kvart i sju på morgonen, så fick man stå där och sjunga psalmer i vita trekvartsstrumpor, osminkad. Helt sanslöst, säger hon och skrattar. Och skrattar gör hon ofta.
– Man ska inte ta livet så allvarligt utan ha lite humor, det är viktigt.
Till Östhammar, och det lilla samhället Johannesfors, kom hon på 80-talet med sin dåvarande make Lasse.
– Jag ville inte skaffa barn i Stockholm, utan ville ge dem en lite mer lantlig uppväxt.
Hon jobbade som distriktssköterska på Östhammars vårdcentral, men blev ganska snart erbjuden en tjänst som hälsoplanerare i kommunen.
– Det var den första stora utmaningen. Vi ordnade hälsoveckor, och jag åkte runt med en massa frukt i en buss jag hyrt, för att sprida hälsobudskapet. Jag föreläste på alla orterna i kommunen.
Men hon hann bara jobba några år där, innan hon fick frågan om att bli friskvårdsinformatör i ett projekt på Sandvik.
– De ringde från Sandviken och ville att jag skulle jobba, så då blev det att jag startade min egen firma, Livskraft.
De headhuntade dig?
– Ja, så var det faktiskt, skrattar hon.
Och på den vägen är det. När projekttiden var slut köpte Lotte Borgström den tidigare alkoholistanstalten Kydingeholm utanför Alunda, och drog igång en kursgård.
– Den där Kydingeholmstiden är nog den jobbigaste i mitt liv, säger hon med lite mer allvar.
Hon stod i baren, föreläste , städade och lagade mat, svarade i telefon, vattnade blommor och dekorerade, målade och renoverade den 3 000 kvadratmeter stora gården. Ibland var det upp till tio anställda.
– Och så hade jag fyra barn hemma och en stor sankt Bernardshund. Det var skitjobbigt.
Rummen inredde hon med hjälp av vänner och hon köpte begagnade möbler till rummen.
– Jag hade en stor fest där kompisar fick komma och sätta sin prägel på rummen. En tog med sig fyra barbiedockor, så det rummet blev helt rosa – det hyrdes ut mest.
På gården föreläste hon om hur man undviker att gå in i väggen, stressar mindre och når sina mål.
Hur mycket jobbade du?
– Jag lever ju inte riktigt som jag lär, det var jättestressigt. Man slets mellan att vara mamma och karriärkvinna, alltid har man dåligt samvete för något. Men det är vansinnigt roligt att göra det man brinner för.
Och väggen har hon aldrig mött.
– Nej, det kommer kanske nu när jag blir sextio, säger hon och skrattar.
När hon skilde sig från sin första man på 90-talet lärde hon sig mer om mental träning som ett sätt att minska stressnivåerna i kroppen.
– Det tror jag att jag är ganska skicklig på faktiskt, säger hon.
Hon uppmuntrar alla att be om hjälp när det blir för mycket.
– När man fastnar känns det som en dal med höga berg omkring en. Men våga då prata om det och sök hjälp av ditt nätverk. Alla ska vara så duktiga i dag, vi måste dela på det som är svårt.