I Tage Danielssons novell ”Busschauffören som tänkte att va fan” bestämmer sig 47-åriga Hugo Berglund som kört buss i 23 år att köra förbi sista hållplatsen i Huddinge och fortsätta ut i Europa.
Mario Sousa fyller 65 år och har kört buss i Uppsala i 36 år. Han har ännu inte kört förbi sista hållplatsen, men som ung tog han liksom Hugo Berglund beslutet att lämna sitt hemland. Anledningen var dock långt mer allvarlig än vardagstristess.
– Jag växte upp i Portugals huvudstad Lissabon under den fascistiska diktaturen. Ingen vågade säga något som kunde uppfattas som kritik mot regeringen, inte ens hemma vid köksbordet. När jag skulle kallas in till armén bestämde jag mig för att fly landet.

Som tjugoåring visste Mario Sousa att en värvning skulle resultera i att han skickades till Angola eller Mocambique för att delta i Portugals kolonialkrig. Eftersom han var antikolonialist och antirasist beslutade han sig istället för att lämna landet under en semester.
– Det var väldigt tungt att ta farväl av sin familj och inte veta om vi någonsin skulle ses igen. Mamma ville att jag skulle åka eftersom hon befarade att jag annars skulle bli dödad i kriget. Pappa var rädd att familjen skulle straffas om jag flydde, men accepterade mitt val.
En äldre kompis hade flyttat till Uppsala, vilket ledde till att även Mario Sousa tog sig hit. Han var glad att kunna tala mer fritt om sina tankar och åsikter, men kom snart att se problem även här.
– Sverige gjorde mig till kommunist. När jag började arbeta på Slotts senapsfabrik i Uppsala såg jag att arbetarna även här saknade makt. På nittiotalet flyttades fabriken till Polen och arbetarna som hade byggt upp företaget sparkades.

Han drar sig inte för att säga att han är kommunist och på väggen hänger en tavla föreställande Lenin. När frågan om kommunismens oförrätter kommer upp reagerar han nästan instinktivt.
– Det finns så många lögner om kommunismen. Lenin är viktig för att han grundade Sovjet och slängde ut tsaren. Sen är det klart att det inte var ett perfekt samhälle. Men utan Sovjet hade fascismen kopplat greppet om hela Europa.
Han skrattar högt och säger att nu kommer UNT:s ledarskribent Håkan Holmberg att sätta kaffet i vrångstrupen. Det märks att Mario Sousa är en envis debattör som älskar att befinna sig i den politiska diskussionen. Alla frågor om hans liv mynnar ut i någon form av samhällskritik. Och jobbet utgör inget undantag.
– Oj, oj, oj. Där har vi haft häftiga diskussioner. Det finns moderater även bland bussförare. Men vi har ett bra förhållande. På något sätt så älskar vi varandra och även om någon blir förbannad ibland så kommer man igen. Nu är jag en av de ansvariga för facket och jag känner ett väldigt förtroende från mina arbetskamrater.

Artikelbild

| Engagerad. För Mario Sousa Har politiken alltid varit en viktig del i tillvaron. Han skriver artiklar, insändare, arrangerar demonstrationer, håller föreläsningar och säger alltid vad han tycker.

65-årsdagen firar Mario Sousa med sin familj, inklusive barn och barnbarn. Men trots att han når den klassiska pensionsåldern tänker han fortsätta sitt arbete som busschaufför.
– Hade pensionen varit åttio procent av lönen, som på åttiotalet, hade jag gärna gått i pension nu. Men nu kommer man inte ens upp i sextio procent. Vem kan leva på det? Jag är frisk så jag fortsätter att jobba ett år till.
I dag bor han med sin fru Irina och dottern Katja. Irina träffade han i Ukraina när han studerade ryska.
– Efter mitt första äktenskap tänkte jag att det var slut med kärleken för min del. Men så var det inte! Egentligen började jag studera ryska för att resa till historiska platser i Ryssland. Men när jag träffade Irina blev det istället många resor i Ukraina. Kanske kan jag ta upp resandet igen när jag blir pensionär.